Idag har det gått 6 månader sedan vår tappra kille somnade in....

Hur vi har överlevt fram hit vet jag inte.

Dagarna ser lika ut, man undrar om man ska orka sig upp, och när man väl är uppe ska man försöka ta sig för något.

Enkla uppgifter som städ, tvätt och mat är fortfarande uppgifter som är tunga att göra. Det ligger så många minnen i dessa göromål, vissa maträtter har jag svårt att göra pga att det var Victors favorit. Samtidigt vill jag göra dom för hanns skull.

Ja det är väll så det är att leva utan någon man älskar så högt, och det blir väll lättare med tiden som dom säger.

Men vill jag att det ska bli lättare?

Är så jäkla rädd för att glömma hur hans röst lät, hur han skrattade och alla roliga och busiga saker han hittade på.

Så jag tar fram dessa saker varje dag, det värmer i hjärtat samtidigt som jag blir så ledsen. Hur hittar man en balans bland alla dessa känslor och minnen?

Satt och pratade med Helena en kväll, och insåg att jag kanske glömmer namnen på hans högt älskade gosedjur. Helena kommer ihåg dom alla men tänk om vi glömmer... Kanske ska jag sätta mej och skriva ner allt så att allt finns om vi skulle glömma... Men är det okey?? Ja det bryr jag mej inte om, så får det nog bli.

Idag blir det naturligtvis en tur till blomaffären för att köpa blommor till Victor, Helena har köpt en lite söt sak som hon vill att Victor ska ha hos sej. Naturligtvis med mysiga minnen till.

Så ett besök till vår Victor blir det idag.

Älskar och saknar dej Victor! Du finns hos oss varje sekund  !

//Mamma, pappa, storsyster

Ja då var vi åter hemma igen efter en vecka på västkusten och Selläterholmen...

Börjar nu inse att åka bort så här är inte ett bra alternativ... Sorgen och alla jobbiga bilder blir kraftigare och det blir många dagar som blir tyngre än när vi är hemma, och även dagarna efter att vi kommit hem.

Att tillbringa en vecka på kusten var en av Victors önskningar, efter ett stopp vid kusten förra året fick han mersmak och längtade till denna sommar och att få åka ner och fiska krabbor.

Ja så blev det ju inte... Men varje krabba vi fiskade där nere var för dej Victor!!!

Det blev en lugn och mysig vecka allt till trots, men jag kämpade många dagar mot tårarna och tankarna.

Åh vad jag ville att han skulle ha fått sprungit runt där och härjat som bara han kunde:).

Ångrar så att vi inte tog vara på dom somrarna som han fick vara frisk och att vi hade tagit oss iväg på alla dessa resor som vi alla ville på, men efter alla år med sjukhusbesök och behandlingar var vi bara så slitna och njöt av att bara vara hemma och mysa och umgås med vänner och familj. Det ångrar vi idag... men samtidigt fick vi mycket tid ihop som familj, många mystimmar på altan, många fotbollsmatcher i trädgården och många mysiga och roliga dagsutflykter tillsammans.

Och det viktigaste av allt... Victor fick vara en frisk kille och röja runt med kompisar så som man ska göra som 10åring.

Ja nu är det skönt att vara hemma och det ska vi va resten av sommaren.

Nu gäller det att ladda alla batterierna inför det jobbiga datumet som snart kommer.... snart har vi levt 6 månader utan vår toppen kille, hur??? ja jag vet inte hur vi överlevt... Saknar och älskar dej så Victor  !!!

//Mamma

Det handlar mycket just nu om att "förlora ett barn", det kommer jätte värdefulla böcker om det som jag varmt kan rekommendera. 

Man läser den ena tragiska historien efter den andra... Just nu vill jag ägna en extra varm tanke till Fredrik och Alex med familj. Har följt bloggen om denna drabbade familj och tårarna bara forsar, vet vad dom genomlider och jag vet ju vad som väntar denna familj...

Samtidigt blir jag så varm i hjärtat över hur dom kämpar varje dag trots att dom vet att det snart är över för deras lille tappre son.

Det går inte att sätta ord på vilka känslor som strömmar genom kroppen... vi visste ju inte att vi skulle förlora vår älskling utan den hemska verkligheten skulle bara slå undan benen på oss den där natten. Denna familj vet att dom ska förlora sin kille... hur förbereder man sig för det?

Ja det är lika hemskt och overkligt båda delarna.... något jag inte önskar min värsta fiende.

Jag kommer fortsätta följa dessa tappra människor via deras blogg och jag önskar så att dom får njuta av deras kille så länge det bara går....

Att se och höra om andra som drabbats av samma tragedi som vi är jobbigt, samtidigt kan man känna igen sig i deras sorg och känslor.

Nu sitter vi och funderar på om vi orkar och vill gå med i en stödgrupp med andra familjer i samma situation som vi... Det är inte lätt att bestämma sig men jag tror samtidigt att både vi och Helena kommer att känna en samhörighet. Tror speciellt att det kan vara bra för Helena att träffa andra syskon och människor i hennes egen ålder som verkligen förstår henne.

Ja det finns lite beslut att fundera över och ta ställning till, men allt har sin tid.

Nu ska vi ladda om lite och försöka göra en lite tur till... hoppas nu att vi får vara på benen allihop denna gång.

Saknar och älskar dej så Victor!!!

//Mamma

Ja då var vår resa till enda...

En resa som vi både såg fram emot och våndades över.

Det var tänkt som en rehab resa, och det blev inte riktigt som vi tänkt...

Började jätte bra, gott sällskap och god mat. Första dagen tillbringades självklart på stranden och det blev många härliga timmar i solen och i havet.

Sen kom dag två.... tanken var att besöka den lokala marknaden, och så blev det men... Vaknade naturligtvis med ryggskott. Men stönig som jag är så skulle jag med på dagens bravader. Inte mitt smartaste drag, tog väll så där en 20 minuter innan jag höll på att svimma, så jag placerades på ett fik med glass, juice och smörgås för att få upp blodsockret. Dom andra tog ett snabbvarv runt för en snabb shopping. Sen var det bara att hoppas på att man tog sig tillbaka till hotellet.

Väl där var det bara att ringa läkaren, inte en billig historia utomlands:(, men en spruta med något som inte funkade i skinkan och sen vila... ÅH!!! vad jag har vilat... i hela 5 dagar. Så medan resten av resesällskapet solade, badade och åt go mat så låg jag på hotellet. Ja några kvällar höll Lars och Helena mej sällskap, men jag ville ju att dom skulle få njuta så mycket som möjligt av semestern.

Känslomässigt var resan en storm, vi blev alla hämmade av att inte Victor var med oss och badade och hade kul, vi märkte att Helena föll tillbaka och tänkte på allt kul dom skulle ha haft.

Och jag förstår henne... låg verkligen där på stranden och såg hur hon och Victor badade och härjade där ute i vattnet, tårarna kom och gick under hela resan. Inte blev det bättre av att man fick många timmar på rummet där tankarna kunde härja fritt.

Ja det blev en jobbig men behövlig resa för oss, tyvärr inte som vi tänkt oss... inte på något plan.

Vi saknade ju två av våra... Mamma och Victor! Men vet att ni var med oss på ert sätt!!!

Resan avslutades med ett rullstols race genom Palma flygplats, har aldrig kommit så fort till en gate förut... dock på ett smärtsamt sätt, men på det enda tänkbara sättet.

Nu fortsätter rehabiliteringen här hemma, både känslomässigt och ryggmässigt. Tack Dennis för hjälpen, ryggen är inte bra men betydligt bättre. Du är en ängel!!!!

//Mamma