För ett par månader sedan orkade vi äntligen anmäla det som hände Victor till IVO. Men det gick ju inte så som vi hoppats på.

Dom har som sagt en tidsbegränsning på detta och vi var två veckor försenade med vår anmälan och därför vägrade dom att utreda händelsen.Det enda positiva med en sådan här anmälan är att även sjukhusen får ta del av den och när det såg som mörkast ut vände det.

Så för några veckor sedan ringer det och det är en kvinna från Östra sjukhuset i Göteborg, hon är tydligen onkologansvarig där.

Hon hade fått vår anmälan och gått igenom den och vill nu trots att IVO inte utreder ändå utreda vår händelse...

Jag kan säga så här... tårarna bara rann när hon berättade det.

Det är naturligtvis med blandade känslor, där rädsla och lättnad kämpar ihop. Vi vet att något gått fel men hur kommer vi att reagera och känna om vi får det svart på vitt?

Eller om dom säger att dom inte gjort något fel, att dom vägrar ta på sej ansvaret...

Ja vi får väl börja med att åka ner och träffa dom och se vad dom säger, och åka dit med samlade känslor. Känner att det är lite högrisk på att mina känslor kan ta överhand och att jag blir snäsig och otrevlig...men det beror ju på att sjukhuset inte gjort det dom lovade för 2 år sedan trots otaliga påringningar här ifrån.

Och det får dom i så fall ta!!!

Så om allt går som planerat blir det en resa till Göteborg i början av juni...

Och inte bara en resa dit, utan även en jobbig känsloresa för oss. Nu är vi tvungna att börja om med allt igen, och mycket av allt som hände har vi försökt att lägga lite åt sidan för att kunna orka gå vidare. Men nu ska allt upp till ytan igen, men tillsammans tror jag vi orkar det.

Vi behöver nog ett avslut på allt, både för Victors skull och för vår skull.

Bara att kämpa vidare!!!!

//Mamma