Oj vad länge sedan jag skrev här på bloggen, och mycket har hänt sen sist...

Den 28/4 har det gått 15 månader sedan vår Victor somnade in och saknaden efter honom är såå otroligt stor.

Det kommer den alltid att vara, men man måste lära sig att gå vidare och börja sitt nya liv utan vår guld kille.

Och hur man gör det vet jag inte riktigt... men av någon anledning löser det sig automatiskt. Jag har ju inga andra möjligheter än att följa med strömmen som livet skickar iväg mej på.

Alla händelser gillar jag absolut inte, men vad ska man göra. Bara att ändra riktning och göra nya försök och hitta nya vägar. Vem vet... kan ju bli bättre.

Man har fått sig några rejäla käft smällar genom åren, vissa har man ignorerat medan andra har fått en att vakna upp och börja se olika saker.

Den senaste smällen gjorde ont, men den fick mej att vakna och inse viken person jag höll på att bli... och fick mej att se bakåt och försöka komma på när det började gå åt det hållet.

Hur löser vi människor olika saker?

Det här med småbarnstider, heltidsjobb, relationer, livsfarliga sjukdomar och vardagslivet i övrigt. Visst är det lätt att glömma bort sig själv och ge sin fulla uppmärksamhet till andra.

Men när man inser att man har gett av sig själv och inte fått eller tagit sig andrum och tid till sig själv och man med åren inte sett att man inte är den person man en gång var eller vill vara, ja då är det kanske dags för en käft smäll...

Tyvärr är det lätt att ångra sig i efterhand och sen inse att det är försent med förändringen, dom eller den man trodde skulle se och förstå och alltid finnas kvar ser inte längre den person man en gång var och som man mer än allt vill fortsätta vara.

Men det finns ju alltid orsaker till att man inte ser också, och det gäller naturligtvis mej med. Men varför orkar man inte alltid kämpa, ja i mitt fall är nog sorgen och saknaden efter Victor som gjort att orken inte funnits eller inte orkat ta tag i saker fast nån har påpekat för en...tyvärr!!!

Men allt ont brukar föra något gott med sig säger man...

Och visst är det väll så, jag sover bättre, går inte längre ner i vikt, har ett lugn i kroppen och alla mina vänner säger att det är så skönt att ha fått "våran Jennie tillbaka".

Jag har äntligen slutfört ett super långt projekt som gör mej helt självständig och jag mår riktigt bra.

Visst önskar jag att allt var som det alltid har varit, att personerna jag älskar skulle fortsätta att finnas vid min sida så som det var tänkt från början...men man får ju inte alltid som man vill...

Nu ska jag bara fortsätt att vara JAG och se framåt, kämpa att att samla in pengar till barcancerfonden och bevara Victors minne... och leva för min underbara dotter Helena.

Några svar från sjukhuset har vi fortfarande inte fått, men man orkar kanske snart ta tag i det också...

Victor och Helena!!! Älskar er såå mycket!!!

//Mamma