Igår var det då dags för den första träffen för "familjer i sorg" eller "vi som mist".

Måste säga att vi alla tre var lite rädda för att ramla tillbaka i vårt sorgarbete istället för att gå framåt.

Men vi blev alla positivt överraskade...

Vi var sammanlagt 6 familjer som alla drabbats av att förlora ett barn och det var ett tung första möte där vi fick höra hur dom andra familjerna drabbats och själva berätta vår historia.

Vi var 2 familjer som mist våra barn under cancerbehandling och där kände vi naturligtvis den största gemensamma nämnaren, men också med de andra familjerna... Fy vilka livsöden det finns runt oss alla.

Trots alla hemska berättelser och många tårar kände jag mej ändå stark när vi åkte därifrån, med vetskapen att andra drabbade finns nära, att vi inte står ensamma i detta hemska och jobbiga livsöde.

Att kunna dela med sig av varandras erfarenheter och att känna att hur vi än sörjer så får vi göra det på vårt sätt. Det finns inga rätt eller fel, men det finns härliga människor som förstår och lyssnar, och som själva har drabbats utav det värsta man kan drabbats utav...

Men gladast var jag över att se att Helena så nöjd och pratglad efteråt, allt bara bubblade ur henne på vägen hem och hon såg redan fram emot nästa möte.

Dom var inte många i hennes ålder men deras lilla grupp på 5-6 ungdomar kommer göra henne gott tror jag.

Så vi hoppas att nästa möte blir lika bra och att man kanske hittar nya vägar att krypa framåt på.

Älskar er mina två underbara barn !!!

//Mamma

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag var det då dags att bege sej ner till Göteborg och Drottning Silvias Barnsjukhus för att träffa dom ansvariga läkarna som hade hand om Victor. Det var med tunga hjärtan och ett känslokrig som vi gick in på sjukhuset, inte varit där sen januari...

För ett par månader sedan orkade vi äntligen anmäla det som hände Victor till IVO. Men det gick ju inte så som vi hoppats på. Dom har som sagt en tidsbegränsning på detta och vi var två veckor försenade med vår anmälan och därför vägrade dom att ut...

Då är det äntligen gjort... Det har funnits i mitt huvud sedan Victor dog, men ingen av oss har orkat ta tag i det. Vi har sen dag ett känt och vetat att något har gått fel i hans behandling. Vi har successivt gått igenom med varandra hur det var o...

Ja då sitter jag här igen och tittar på klockan och minnena strömmar genom huvudet och hjärtat. Jag trodde att vissa delar av detta dygn för två år sedan var gömt i mitt undermedvetna... men icke heller. Allt kommer tillbaka, alla samtal med läka...

Oj vad länge sedan jag skrev här på bloggen, och mycket har hänt sen sist... Den 28/4 har det gått 15 månader sedan vår Victor somnade in och saknaden efter honom är såå otroligt stor. Det kommer den alltid att vara, men man måste lära sig att gå...