Då är det äntligen gjort...

Det har funnits i mitt huvud sedan Victor dog, men ingen av oss har orkat ta tag i det. Vi har sen dag ett känt och vetat att något har gått fel i hans behandling. Vi har successivt gått igenom med varandra hur det var och vad som gjordes dag efter dag under behandlingen och dom sista dygnen. Och vi vet att något är så fel, och nu orkar vi ta tag i det.

Så för ett par veckor sedan fick jag äntligen kraften och orken att ringa för att se hur man anmäler en felbehandling.

Och gissa hur förvånad jag blev... det är tydligen en två års gräns för att anmäla en sådan här sak.

Men efter många turer med chefer hit och dit bestämde dom sig för att trots att jag var 14 dagar för sent ute för min anmälan att skicka pappren och att jag så fort som möjligt skulle skriva ner händelsen och sen hoppas på att dom öppnar ärendet.

Men fy va arg och förbannad jag blir på sånt här. Om någon skulle begå nåt brott här i vårt avlånga land, tex mord, då jäklar är ärendet öppet i 25 år. Men att anmäla någon/något som eventuellt kan ha orsakat att vår son idag inte är i livet idag då är det tids begränsat.

Hur tror dom att man ska kunna orka gå igenom allt igen innan man har kommit en bit i sin sorg, innan man orkat bearbetat allt och orkat tänkt tillbaka på hur allt gick till och vad som hände.

Man måste ju kunna få alla bitarna på plats så man inte i alla sorg och frustration skriver en felaktig anmälan, man vill ju att allt ska bli rätt.

Men här om dagen kom brevet... Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har öppnat ett ärende och registrerat de handlingar som inkommit.

Så nu är det bara att hålla alla tummar och tår att dom hittar orsaken till varför allt blev som det blev och gick som det gick.

Och att inga fler barn ska behöva dö för att det inte finns ett fungerande system inom svensk sjukvård...

//Mamma