Fy vad tungt det är just nu, värre än vanligt....

Att julen närmar sig med stormsteg känns i hela kroppen, allt är ett virrevarv av känslor och minnen.

Ingenting är som det var eller borde vara, det fattas så mycket och alla saker som nu ska fram gör att känslorna och tårarna väller över.

Tankarna över hur förra årets julstök såg ut gör ju inte saken bättre, det borde va roliga minnen men det som finns är tankarna på hur ont Victor hade i sin arm och hur oroliga vi var, och saknaden efter mamma var enorm.

Men jag kan även plocka fram dom förväntansfulla ögonen Victor hade över alla paket och jag minns hans reaktion när han insåg att det låg en dator i ett av paketen och en One Pice i ett annat, den glädjen är något jag aldrig kommer glömma.

Men nu ska alla tomtar fram och många av sakerna har ju Victor och Helena gjort, det är med blandade känslor över dom sakerna kan jag säga.

Sen att komma ihåg vart alla sakerna i hans rum ska stå... Han hade ju sina favoriter och dom sina speciella platser, hoppas vi kan komma ihåg allt.

Igår rullade jag köttbullar för första gången sen Victor dog, det var den sista maträtt han och jag gjorde tillsammans och som vi åt bara ett par timmar innan vi fick åka in i ilfart till sjukhuset den där torsdagskvällen...

Ja att en sån enkel måltid kan göra en så lamslagen, men ändå kändes det hedrande på något vis.

Och idag köpte jag en julklapp till Victor... kunde helt enkelt inte låta bli. Lite dumt kanske men jäklar va bra det kändes, nu får han också en liten sak under granen och "Affe" får en ny kompis vid Victors kort.

Ja jul blir det varken vi vill eller inte, och vi ska göra den så ljus och fin vi bara kan. Allt för Helenas skull och naturligtvis för våran och Victors skull.

Det kommer bli jobbigt och tungt men i slutändan kommer det att bli bra!

//Mamma

 

AnnaCarin

20 december 2012 22:44

Jag tänker sååå ofta på dig och din familj Jenny och tittar ofta in här för att minnas Victor och läsa det du skriver. Det är stort att du vill dela en del av dina tankar och känslor här. Det är svårt, ja omöjligt, att sätta sig in i hur ni har det, det gör ont bara att nudda vid tanken. Mina ord gör ingen skillnad, men jag vill ändå skicka över en varm kram till er, ni är i mina tankar!

 

Jennie/Mamma

20 december 2012 23:42

Tack AnnaCarin, det värmer såå. Kram till dej!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag var det då dags att bege sej ner till Göteborg och Drottning Silvias Barnsjukhus för att träffa dom ansvariga läkarna som hade hand om Victor. Det var med tunga hjärtan och ett känslokrig som vi gick in på sjukhuset, inte varit där sen januari...

För ett par månader sedan orkade vi äntligen anmäla det som hände Victor till IVO. Men det gick ju inte så som vi hoppats på. Dom har som sagt en tidsbegränsning på detta och vi var två veckor försenade med vår anmälan och därför vägrade dom att ut...

Då är det äntligen gjort... Det har funnits i mitt huvud sedan Victor dog, men ingen av oss har orkat ta tag i det. Vi har sen dag ett känt och vetat att något har gått fel i hans behandling. Vi har successivt gått igenom med varandra hur det var o...

Ja då sitter jag här igen och tittar på klockan och minnena strömmar genom huvudet och hjärtat. Jag trodde att vissa delar av detta dygn för två år sedan var gömt i mitt undermedvetna... men icke heller. Allt kommer tillbaka, alla samtal med läka...

Oj vad länge sedan jag skrev här på bloggen, och mycket har hänt sen sist... Den 28/4 har det gått 15 månader sedan vår Victor somnade in och saknaden efter honom är såå otroligt stor. Det kommer den alltid att vara, men man måste lära sig att gå...