Då är det äntligen gjort...

Det har funnits i mitt huvud sedan Victor dog, men ingen av oss har orkat ta tag i det. Vi har sen dag ett känt och vetat att något har gått fel i hans behandling. Vi har successivt gått igenom med varandra hur det var och vad som gjordes dag efter dag under behandlingen och dom sista dygnen. Och vi vet att något är så fel, och nu orkar vi ta tag i det.

Så för ett par veckor sedan fick jag äntligen kraften och orken att ringa för att se hur man anmäler en felbehandling.

Och gissa hur förvånad jag blev... det är tydligen en två års gräns för att anmäla en sådan här sak.

Men efter många turer med chefer hit och dit bestämde dom sig för att trots att jag var 14 dagar för sent ute för min anmälan att skicka pappren och att jag så fort som möjligt skulle skriva ner händelsen och sen hoppas på att dom öppnar ärendet.

Men fy va arg och förbannad jag blir på sånt här. Om någon skulle begå nåt brott här i vårt avlånga land, tex mord, då jäklar är ärendet öppet i 25 år. Men att anmäla någon/något som eventuellt kan ha orsakat att vår son idag inte är i livet idag då är det tids begränsat.

Hur tror dom att man ska kunna orka gå igenom allt igen innan man har kommit en bit i sin sorg, innan man orkat bearbetat allt och orkat tänkt tillbaka på hur allt gick till och vad som hände.

Man måste ju kunna få alla bitarna på plats så man inte i alla sorg och frustration skriver en felaktig anmälan, man vill ju att allt ska bli rätt.

Men här om dagen kom brevet... Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har öppnat ett ärende och registrerat de handlingar som inkommit.

Så nu är det bara att hålla alla tummar och tår att dom hittar orsaken till varför allt blev som det blev och gick som det gick.

Och att inga fler barn ska behöva dö för att det inte finns ett fungerande system inom svensk sjukvård...

//Mamma

 

Wenche

1 mars 2014 17:00

❤️❤️

 

Helena

1 mars 2014 17:08

♥♥♥

http://www.nattstad.se/helenaolsen

 

Anna

1 mars 2014 17:14

Blir sååå glad för er skull även om jag önskar att situationen hade varit annorlunda! Kämpa på så som ni har gjort å sträck på er! Ni är bäst!!!!
All kärlek å respekt till er!!!!

 

Tova

1 mars 2014 19:19

❤️❤️❤️

 

Eva-Karin

2 mars 2014 10:02

Bra att ni fått styrkan att göra denna anmälan. Jag hoppas att ni får upprättelse trots att det inte ändrar något. Styrkekramar till er.❤️

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag var det då dags att bege sej ner till Göteborg och Drottning Silvias Barnsjukhus för att träffa dom ansvariga läkarna som hade hand om Victor. Det var med tunga hjärtan och ett känslokrig som vi gick in på sjukhuset, inte varit där sen januari...

För ett par månader sedan orkade vi äntligen anmäla det som hände Victor till IVO. Men det gick ju inte så som vi hoppats på. Dom har som sagt en tidsbegränsning på detta och vi var två veckor försenade med vår anmälan och därför vägrade dom att ut...

Ja då sitter jag här igen och tittar på klockan och minnena strömmar genom huvudet och hjärtat. Jag trodde att vissa delar av detta dygn för två år sedan var gömt i mitt undermedvetna... men icke heller. Allt kommer tillbaka, alla samtal med läka...

Oj vad länge sedan jag skrev här på bloggen, och mycket har hänt sen sist... Den 28/4 har det gått 15 månader sedan vår Victor somnade in och saknaden efter honom är såå otroligt stor. Det kommer den alltid att vara, men man måste lära sig att gå...

När jag nu sitter här och tänker på vad vi gjorde denna kväll för ett år sedan känns det som om det var igår...   För ett år sedan satt vi på IVA Karlstad sjukhus och såg hur vår son kämpade med allt han kunde för att vinna över den blodförgiftni...