Ja då har det gått 7 månader sedan Victor förlorade kampen mot denna jävla sjukdom.

Det känns som igår samtidigt som om det var evigheter sen vi fick krama om vår älskade son....

Och nu har ju vardagen börjat igen, skolan är igång och alla har återgått till sina jobb efter semestrarna.

Det gör att ens egen vardag blir tyngre...

Att ta sig ut på promenader gör att tankarna kommer med expressfart, möter så många skolbarn och då börjar jag tänka på alla gånger jag gått här med Victor och Helena... Alla morgonpromenader vi gick tillsammans till skolan, alla samtal och skratt vi hade under tiden, gångerna jag fick hämta hem Victor för att han ramlat och slagit sig eller att nån infektion drabbat honom.

Och det var ganska många gånger dom ringde efter mej för att han gjort sig illa... han var ju en ganska vild kille som utmanade allt, så att hämta honom och sen åka till akuten var ju inte ovanligt...

Han gjorde vårat liv ganska spännande emellan varven.... sprickor och stora sår som skulle sys, limmas eller tejpas var vardagsmat i omgångar;)

Åh vad jag saknar allt det där, inte för att jag önskar att mina barn gör sig illa men nu när han inte finns med oss längre så saknar man verkligen ALLT!!!!

Ja det är så jäkla tomt och saknaden är så total att man blir tokig, undrar hur det blir nu när man ska försöka ta sig tillbaka till verkligheten och jobbet igen, blir kanske lite lugnare i huvudet under arbetstiden men risken för känslokaos när man kommer hem är nog väldigt stor....

Nu är det dags för att plocka ihop lite trädgårds prylar och åka till Victor och plantera lite nya fina blommor, vill passa på att tacka två tjejer för den fina rosen och kortet ni satt hos Victor, blev så glad och det var så kul att ni skrev era namn, tack!!!

Även ett tack till den/dom som gjort den fina stenen och lagt hos Victor, tack!!!

Älskar och saknar dej så Victor  !!!

//Mamma

Har aldrig haft svårt för att möta människor, har kanske aldrig haft nån orsak att känna det som en svår grej förut...

Men nu har jag en stor klump i magen och jag känner en viss olust känsla i kroppen.

Varför.... Ska på möte med chef och kontaktperson från Försäkringskassan imorgon för att se hur vi ska lägga upp mina provjobbar veckor.

Känner inte nån vånda inför jobbet men att knalla in på kontoret och möta alla människor igen känns hur jobbigt som helst.

Alla vet ju vad som hänt oss och jag är lite nervös över hur dom kommer att reagera... eller hur jag ska reagera...

Vet att jag alltid kommer att kännas igen som "hon som miste sin son", vet att folk runt om mej kommer att titta och säkert ha många funderingar. Men är jag redo för allas blickar, sorgsna ögon, kramar och frågor???

Är inte riktigt säker på det nu när jag står inför det.... Men nån gång måste ju bli den första, så jag får väll ta mej i kragen och bryter jag ihop så gör jag. Inget att gör åt....

Men jobbigt är det just nu, och jag är lite rädd att morgondagen kommer att bli ännu värre...

Håll alla tummar ni har att jag står på benen och inte bryter ihop...

Kram på er alla!!! //Mamma

Då har jag bestämt mej... Om en vecka är det dags att börja provjobba.

Ett beslut med många blandade känslor.

Och sen måste vi ta tag i det där telefonsamtalet vi gruvat oss så för.

Läkaren från Göteborg har ännu inte hört av sig angående utredningen av Victors bortgång, och det samtalet fasar vi sååå för.

Rädslan av att ev få reda på vad som hände och om vi förlorat vår son för att misstag har begåtts gör oss lamslagna.

Önskar så att dom kan höra av sig så vi slipper jaga dom för att få svar.

Hoppas så att inget misstag har begåtts utan att allt har en naturlig orsak... det räcker med att mista det käraste man har och försöka leva med det.

Att behöva vet att dom kunde förhindrat allt men inte gjort det... ja hur lever man vidare med det??

Frågan studsar i huvudet... kunde vi haft vår son kvar i livet???

Ja... Vill ha svaren men ändå inte.

Kanske inte den smartaste tiden att börja jobba på egentligen, men faller jag igen så gör jag... har rest mej förr. Allt för att få rättvisa för vår son och lillebror!!!!

Saknar och älskar dej så Smutt  !!!

Önskar så att allt ska va som vanligt... //Mamma

Idag firar vi Victor och Lars namnsdag. Dagens namn är ju Lars...

Vi har alltid haft som regel att namnsdagsbarnet får bestämma dagens mat, Victor valde alltid Tacos... Så i kväll blir det naturligtvis Tacos på menyn.

Grattis mina älsklingar på namnsdagen  !!!

Sen har jag ett ganska stort beslut att fatta....

Fundera på om det är dags för mej att börja jobba igen, gör jag det för att jag är redo eller för att försäkringskassan bråkar eller för ekonomins skull.... Tyvärr är det för ekonomins skull, lite för att jag tror att jag skulle orka med några timmar i veckan. men beslutet grundar tyvärr i det ekonomiska. Tycker det är lite tokigt att man ska förlora så jäkla mycket på att va sjukskriven, speciellt när man annars jobbar obekväm arbetstid, skillnaden är enorm om jag jämför med vad Lars får ut... men man ska väll inte klaga...

Så min stora undran är när det är dags... och försöka ta reda på hur mina möjligheter ser ut. Man har ju rätt att arbetspröva i två veckor tror jag innan det är dags för minst 25%.

Och vilken tid på dagen vill/kan jag jobba... jag som aldrig orkar mej upp ur sängen för ens efter 10, spelar ju ingen roll när jag lägger mej, sover ju lika urkasst ändå.

Ja det finns lite och grunna på, hoppas jag kommit någonstans innan det är dags för nästa läkarbesök...

Nä nu är det dags för lite uppiggande java, sen blir det en promenad till mitt namnsdagsbarn, lite nya blommor är han alltid värd vår älskling, speciellt denna dag!!!

//Mamma

Det är inte bara en kamp vi kämpar med.... Det får liksom aldrig va riktigt bra...

Idag är det en så där extra tung dag, en dag där min saknad och sorg över Victor också späs på av sorgen och saknaden över min älskade mamma.

Det är idag 8 månader sedan hon lämnade oss och det gör sorgarbetet tyngre, sen blir jag mer nere när jag hör att min underbara pappa lider så denna dag. Jag vet att man inget kan göra och att han känner lika som jag när vi har våra extra tunga dagar, men man vill så gärna hjälpa, stötta och allt det där...

man är ju så maktlös över andras sorger, och jag försöker förstå hur det är att som vän stå bredvid oss och vår sorg... hjälp!!! det måste va så frustrerande och samtidigt.... nä... jag förstår inte.

Sen når mej en nyhet jag inte vill höra,,, en familj som bor ganska nära mister sitt barn bara några veckor gammal. Åh vad jag lider med denna familj, vet ju hur det känns. Sen är det två olika förhållanden, men det kvittar... Det är ens barn!!!

Måste försöka samla kraft och ork, för en blomma och ett besök måste jag ju bara... vet hur skönt det var med er allas besök när vi satt i den situationen.

Ja det får inte va riktigt bra nån gång inte....//Mamma

Idag när vi kom till Victor hade någon/några varit där och hälsat på.

Det hade kommit dit fina blommor och änglar och hjärta;).

Vill tacka er som är där och hälsar på vår Victor, det värmer så i våra hjärtan.

Men vi skulle vilja be er om en liten sak... Skriv gärna ert/era namn på sakerna/blommorna ni lämnar, är så mysigt att veta vilka som lämnat olika saker.

Och eftersom ni/vi är många som är där och hälsar på och lämnar en sak vi vill att Victor ska ha hos sig blir det tillslut lite för många grejer att ha där samtidigt. Så vi kommer att varva era fina saker, så om ni kommer dit och eran sak inte är där så betyder det att vi har tagit hem den/dom en stund och då är dom i Victors rum, och för att senare sätta dom tillbaka igen.

Tack än en gång för alla fina minnes saker och blommor!!!

Ni gör Victors plats ännu finare, med blommor, saker och mycket omtanke och vänskap!!!

Ni gör oss så glada över att visa att ni är så många som är där och hälsar på honom och att ni bevarar han i era hjärtan.

Kram på er alla!!!

//Mamma, pappa, syster