För ett par månader sedan orkade vi äntligen anmäla det som hände Victor till IVO. Men det gick ju inte så som vi hoppats på.

Dom har som sagt en tidsbegränsning på detta och vi var två veckor försenade med vår anmälan och därför vägrade dom att utreda händelsen.Det enda positiva med en sådan här anmälan är att även sjukhusen får ta del av den och när det såg som mörkast ut vände det.

Så för några veckor sedan ringer det och det är en kvinna från Östra sjukhuset i Göteborg, hon är tydligen onkologansvarig där.

Hon hade fått vår anmälan och gått igenom den och vill nu trots att IVO inte utreder ändå utreda vår händelse...

Jag kan säga så här... tårarna bara rann när hon berättade det.

Det är naturligtvis med blandade känslor, där rädsla och lättnad kämpar ihop. Vi vet att något gått fel men hur kommer vi att reagera och känna om vi får det svart på vitt?

Eller om dom säger att dom inte gjort något fel, att dom vägrar ta på sej ansvaret...

Ja vi får väl börja med att åka ner och träffa dom och se vad dom säger, och åka dit med samlade känslor. Känner att det är lite högrisk på att mina känslor kan ta överhand och att jag blir snäsig och otrevlig...men det beror ju på att sjukhuset inte gjort det dom lovade för 2 år sedan trots otaliga påringningar här ifrån.

Och det får dom i så fall ta!!!

Så om allt går som planerat blir det en resa till Göteborg i början av juni...

Och inte bara en resa dit, utan även en jobbig känsloresa för oss. Nu är vi tvungna att börja om med allt igen, och mycket av allt som hände har vi försökt att lägga lite åt sidan för att kunna orka gå vidare. Men nu ska allt upp till ytan igen, men tillsammans tror jag vi orkar det.

Vi behöver nog ett avslut på allt, både för Victors skull och för vår skull.

Bara att kämpa vidare!!!!

//Mamma

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag var det då dags att bege sej ner till Göteborg och Drottning Silvias Barnsjukhus för att träffa dom ansvariga läkarna som hade hand om Victor. Det var med tunga hjärtan och ett känslokrig som vi gick in på sjukhuset, inte varit där sen januari...

Då är det äntligen gjort... Det har funnits i mitt huvud sedan Victor dog, men ingen av oss har orkat ta tag i det. Vi har sen dag ett känt och vetat att något har gått fel i hans behandling. Vi har successivt gått igenom med varandra hur det var o...

Ja då sitter jag här igen och tittar på klockan och minnena strömmar genom huvudet och hjärtat. Jag trodde att vissa delar av detta dygn för två år sedan var gömt i mitt undermedvetna... men icke heller. Allt kommer tillbaka, alla samtal med läka...

Oj vad länge sedan jag skrev här på bloggen, och mycket har hänt sen sist... Den 28/4 har det gått 15 månader sedan vår Victor somnade in och saknaden efter honom är såå otroligt stor. Det kommer den alltid att vara, men man måste lära sig att gå...

När jag nu sitter här och tänker på vad vi gjorde denna kväll för ett år sedan känns det som om det var igår...   För ett år sedan satt vi på IVA Karlstad sjukhus och såg hur vår son kämpade med allt han kunde för att vinna över den blodförgiftni...