Oj vad länge sedan jag skrev här på bloggen, och mycket har hänt sen sist...

Den 28/4 har det gått 15 månader sedan vår Victor somnade in och saknaden efter honom är såå otroligt stor.

Det kommer den alltid att vara, men man måste lära sig att gå vidare och börja sitt nya liv utan vår guld kille.

Och hur man gör det vet jag inte riktigt... men av någon anledning löser det sig automatiskt. Jag har ju inga andra möjligheter än att följa med strömmen som livet skickar iväg mej på.

Alla händelser gillar jag absolut inte, men vad ska man göra. Bara att ändra riktning och göra nya försök och hitta nya vägar. Vem vet... kan ju bli bättre.

Man har fått sig några rejäla käft smällar genom åren, vissa har man ignorerat medan andra har fått en att vakna upp och börja se olika saker.

Den senaste smällen gjorde ont, men den fick mej att vakna och inse viken person jag höll på att bli... och fick mej att se bakåt och försöka komma på när det började gå åt det hållet.

Hur löser vi människor olika saker?

Det här med småbarnstider, heltidsjobb, relationer, livsfarliga sjukdomar och vardagslivet i övrigt. Visst är det lätt att glömma bort sig själv och ge sin fulla uppmärksamhet till andra.

Men när man inser att man har gett av sig själv och inte fått eller tagit sig andrum och tid till sig själv och man med åren inte sett att man inte är den person man en gång var eller vill vara, ja då är det kanske dags för en käft smäll...

Tyvärr är det lätt att ångra sig i efterhand och sen inse att det är försent med förändringen, dom eller den man trodde skulle se och förstå och alltid finnas kvar ser inte längre den person man en gång var och som man mer än allt vill fortsätta vara.

Men det finns ju alltid orsaker till att man inte ser också, och det gäller naturligtvis mej med. Men varför orkar man inte alltid kämpa, ja i mitt fall är nog sorgen och saknaden efter Victor som gjort att orken inte funnits eller inte orkat ta tag i saker fast nån har påpekat för en...tyvärr!!!

Men allt ont brukar föra något gott med sig säger man...

Och visst är det väll så, jag sover bättre, går inte längre ner i vikt, har ett lugn i kroppen och alla mina vänner säger att det är så skönt att ha fått "våran Jennie tillbaka".

Jag har äntligen slutfört ett super långt projekt som gör mej helt självständig och jag mår riktigt bra.

Visst önskar jag att allt var som det alltid har varit, att personerna jag älskar skulle fortsätta att finnas vid min sida så som det var tänkt från början...men man får ju inte alltid som man vill...

Nu ska jag bara fortsätt att vara JAG och se framåt, kämpa att att samla in pengar till barcancerfonden och bevara Victors minne... och leva för min underbara dotter Helena.

Några svar från sjukhuset har vi fortfarande inte fått, men man orkar kanske snart ta tag i det också...

Victor och Helena!!! Älskar er såå mycket!!!

//Mamma

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag var det då dags att bege sej ner till Göteborg och Drottning Silvias Barnsjukhus för att träffa dom ansvariga läkarna som hade hand om Victor. Det var med tunga hjärtan och ett känslokrig som vi gick in på sjukhuset, inte varit där sen januari...

För ett par månader sedan orkade vi äntligen anmäla det som hände Victor till IVO. Men det gick ju inte så som vi hoppats på. Dom har som sagt en tidsbegränsning på detta och vi var två veckor försenade med vår anmälan och därför vägrade dom att ut...

Då är det äntligen gjort... Det har funnits i mitt huvud sedan Victor dog, men ingen av oss har orkat ta tag i det. Vi har sen dag ett känt och vetat att något har gått fel i hans behandling. Vi har successivt gått igenom med varandra hur det var o...

Ja då sitter jag här igen och tittar på klockan och minnena strömmar genom huvudet och hjärtat. Jag trodde att vissa delar av detta dygn för två år sedan var gömt i mitt undermedvetna... men icke heller. Allt kommer tillbaka, alla samtal med läka...

När jag nu sitter här och tänker på vad vi gjorde denna kväll för ett år sedan känns det som om det var igår...   För ett år sedan satt vi på IVA Karlstad sjukhus och såg hur vår son kämpade med allt han kunde för att vinna över den blodförgiftni...