Önskar att jag kunde tänka ett år tillbaka och få härliga glada minnen... Men tyvärr måste jag gå två år tillbaka för att minnas att alla var glada, friska och livet var som det skulle.

För ett år sedan vid denna tid så satt vi alla i soffan och spelade Uno, vi såg fram emot kvällens nyårsfirande. Victor var lite bättre i armen och vi trodde allt skulle bli bra.

Men så ringde telefonen och det var Victors läkare som vill att vi skulle komma in till sjukhuset för hon ville prata med oss.... Glöm det sa jag, säg det här och nu...

Victor har fått cancern tillbaka men den sitter bara lokalt i armen och pannan...

Att behöva berätta detta för Victor var så jävla tungt, att se hur han gick från en glad kille till att bryta ihop totalt. Han blev både ledsen, förbannad och väldigt rädd.

Den blicken han gav oss kommer jag aldrig att glömma...

'

Men han var en sån stark kille, visst tyngde det ner honom att få ett sånt besked men ändå så tog han tag i dagen och lekte och härjade med kompisarna under kvällen och sköt raketer med pappa vid tolvslaget.

"Nästa år mamma blir bättre" sa han när han trött låg i sängen och vi pussades godnatt... Visst blir det så sa jag...

Men det blev vårt värsta år... Detta år är det tyngsta, jobbigast och ja jag finner inga ord för hur allt har varit och hur vi mått.

Men vi har överlevt på nåt underligt vis och sorgen och saknaden av vår Victor kommer vi alltid att bära med oss. Minnena kommer alltid att finnas och vissa dagar under åren kommer alltid att va mer jobbiga.

En stor bit av oss saknas och den biten kan aldrig läkas ihop igen.

Ja det är en tung dag men vi ska ändå fira nyår med nära och kära, och vid tolvslaget ska vi tända ljuslyktor och skicka upp i natthimlen för att hedra Victor, mamma och alla som inte finns med oss idag!!!

Hoppas fler gör det istället för raketer....

Victor vår älskling, vi saknar och älskar dej såå otroligt mycket!!!!

Ha ett Gott Nytt År alla!!!

//Mamma

Fy vad tungt det är just nu, värre än vanligt....

Att julen närmar sig med stormsteg känns i hela kroppen, allt är ett virrevarv av känslor och minnen.

Ingenting är som det var eller borde vara, det fattas så mycket och alla saker som nu ska fram gör att känslorna och tårarna väller över.

Tankarna över hur förra årets julstök såg ut gör ju inte saken bättre, det borde va roliga minnen men det som finns är tankarna på hur ont Victor hade i sin arm och hur oroliga vi var, och saknaden efter mamma var enorm.

Men jag kan även plocka fram dom förväntansfulla ögonen Victor hade över alla paket och jag minns hans reaktion när han insåg att det låg en dator i ett av paketen och en One Pice i ett annat, den glädjen är något jag aldrig kommer glömma.

Men nu ska alla tomtar fram och många av sakerna har ju Victor och Helena gjort, det är med blandade känslor över dom sakerna kan jag säga.

Sen att komma ihåg vart alla sakerna i hans rum ska stå... Han hade ju sina favoriter och dom sina speciella platser, hoppas vi kan komma ihåg allt.

Igår rullade jag köttbullar för första gången sen Victor dog, det var den sista maträtt han och jag gjorde tillsammans och som vi åt bara ett par timmar innan vi fick åka in i ilfart till sjukhuset den där torsdagskvällen...

Ja att en sån enkel måltid kan göra en så lamslagen, men ändå kändes det hedrande på något vis.

Och idag köpte jag en julklapp till Victor... kunde helt enkelt inte låta bli. Lite dumt kanske men jäklar va bra det kändes, nu får han också en liten sak under granen och "Affe" får en ny kompis vid Victors kort.

Ja jul blir det varken vi vill eller inte, och vi ska göra den så ljus och fin vi bara kan. Allt för Helenas skull och naturligtvis för våran och Victors skull.

Det kommer bli jobbigt och tungt men i slutändan kommer det att bli bra!

//Mamma