Man blir allt en överbeskyddad förälder när man precis mist ett barn.

Räcker med att flunsan knackar på dörren.

Stackars Helena, det var många år sedan jag såg henne så här dålig. Måste vara en kraftig omgång...

Frågar hur hon mår var 5:e minut, och om jag fick skulle vi nog ta febern lika ofta. Var till och med tvungen att gå upp till henne i natt för att se om hon andades, man har nog blivit knäpp...

Som tur var kom hon ner och lade sig i Lars säng, då kunde jag slappna av. Men stackars Lars fick sova på soffan, men han brukar ju dock somna där varje natt ändå...

Tänkte ta mej en promenad bort till Victor, men idag får jag avstå tror jag. Lars är och kör en vän till läkaren så jag hinner nog inte idag.

Men då blir det ett långbesök imorgon istället, måste bara säga att det är så himla jobbigt att inte gå dit varje dag. Men Victor! Pappa kommer och tänder ett ljus hos dej!!!

Tvi f...n vad jag saknar honom, hur har jag överlevt sex veckor utan honom???

//Mamma

En dag med mycket besök och många timmar med goa samtal.

Lars har fixat bilen med hjälp av goa Fani...

Efter allt detta är jag helt slut, och Helena har lyckats bli förkyld så nu blir det lugnt.

Så nu har vi intagit soffan efter att ha varit hos Victor och tänt ljus.

Nu blir det en lugn hemma kväll med familjen och melodifestivalen. //Mamma

Då har vi varit och hälsat på i Victors klass.

Det var jobbigt och känslomässigt, men även en bra.

Vi fick alla Victors böcker, teckningar och saker han gjort i slöjden.

Och så har eleverna och vännerna ritat så fina teckningar åt honom och skrivit så fint på dom.

Vi fick även en bok där alla fått skriva i.

När vi kom hem gick jag igenom allt, och åh vad jag har gråtit...

Dom har skrivit och ritat så fint, och det värmer i mitt hjärta att så många saknar honom och att dom tyckte så mycket om vår tappra kille.

Känns så skönt att veta att han har så fina vänner.

Borde inte utsätta mej för dessa känslostormar, men det är samtidigt skönt att få gråta ut ordentligt. Men nu sitter jag här och längtar efter hans pussar, kramar och att bara få hålla om honom. Men det blir aldrig mer några... F.....N!!!!!!

Nä nu måste jag försöka vända känslorna lite... Tur att pappa kommer snart och vi kan försöka prata om lite annat. //Mamma

Dagen har varit rätt okey...Men slutade med tårar...

Vi tog en sväng till Ikea för att inhandla lite ljus. Det går åt ganska många just nu.

Vi har ju en plats där vi har ett kort på Victor, där brinner det ett ljus nästan dygnet runt. Man får nästan ångest när man måste släcka det för att vi ska ut eller försöka sova.

Sen kom älskade Helena hem med goa Frida, så mysigt att höra dom fnittra där uppe.

Sen ett kärt återseende av Gabriella som varit på semester ett par veckor, skönt att se henne igen.

Men vi märker att Helena har en dålig dag, hon blir ledsen och gråter över att hon känner sig ensam. Stackars gumman vår, önskar så att jag kunde hjälpa henne.

Barn ska inte dö och barn ska inte behöva mista sitt syskon.

Hon tycker det är jobbigt när vännerna pratar om sina syskon och jag förstår henne så. Känner samma sak när våra vänner pratar om sina barn.

Även jobbigt att åka hem till vännerna som har syskon säger hon, förstår, förstår,förstår......

Så skönt att hon pratar med oss och att vi kan gråta ihop.

Imorgon ska vi åka till Victors skola och klass, något vi tyvärr inte orkat med ännu. Men det är väl dags att ta tag i dom sista måstena. Ska hämta hans saker och lämna lite skolböcker.

Blir nog jobbigt, men något vi vill och måste göra.//Mamma

Läste en sådan bra text igår, fick mej att fundera en del...

Hur vi blir dom vi är...

Det sägs att vi formas av våra erfarenheter, att dom stunder och ögonblick vi får uppleva gör oss till den vi är. Människorna, händelserna, samtalen- alla spelar dom roll i vår utveckling, i våra liv.

Många stunder går oss bara förbi. Märker dom inte ens.

Men sen finns det andra stunder som vi vet kommer att förändra oss, påverka oss och utveckla oss.

Vi kommer alltid ihåg glada och positiva händelser, dessa minnen lagrar vi och vårdar ömt. Vi blir som en dator, trycker på "spara knappen" fort. Och vi vill gärna dela med oss av det till andra.

Men vad gör vi med smärtan... Dom dåliga minnena...

Den vill vi aldrig visa och absolut inte prata om. Den ska bara vara på insidan. När man vaknar och bara vill somna om, när man är rädd för att gå upp och möta dom där hemska tankarna.

Dessa minnen vill man bara kasta bort så lång det bara går.

Man försöker resa sig upp och sakta men säkert lämnar man minnena och hoppas att dom aldrig återvänder.

Men jag tycker annorlunda, och efter allt vi gått igenom de sista veckorna har jag lärt mej något nytt.

Man ska prata om dom smärtsamma minnena, man ska kanske även dokumentera sin smärta, för att kunna titta tillbaka och se hur dåligt man mått och hur dessa minnena formade mej.

Den här händelsen har format om oss, än vet jag inte hur. Men att prata med sina nära och kära, att berätta hur man mår och hur man känner kommer att forma även våra svarta minnen till något i en annan färgskala. Kanske grått...

Önskar att jag sluppit denna hemska händelse, men nu är det så här och någon gång blir nog formen av detta till något bra, allt till trotts.

Dags att möta allt, för dom jag älskar, och bevara ALLA minnena!!!//Mamma

Ja det är samma idag...

Ledsamheten vill inte försvinna, vaknade med samma känsla som igår.

Men det är väl så det kommer att va av och till och det är väl helt normalt.

Lars snörvlar vidare och jag tror att mitt är på väg, hade hoppats på att slippa men det känns inte så.

Får hålla en tumme att jag klarar mej.

Idag har jag varit hos Victor, köpte nya rosor och satt dit. Och naturligtvis nya ljus.

Åh Vad jag saknar honom... värker i hjärtat hela tiden.//Mamma

En hopplös dag...

Från det att jag vaknade i morse har jag varit konstant ledsen.

Allt har bara varit jobbigt och tårarna har trängt bakom ögonlocken hela dagen. Har försökt hållit mej sysselsatt men ledsamheten vill inte försvinna.

Tog en tur till till Jula för lite inhandling, men varenda låt på radion påminde mej om Victor. Väl inne på affären var det åter dags, halva varuhuset innehöll saker som jag förknippar med Victor. (Konstigt nog)

Gav upp och åkte hem, tog på mej arbetskläder och gav mej på ett gammalt skåp med slipmaskinen, tryckte lite för hårt på sina ställen med orkar inte bry mej...

Försökte slappna av med en mysig fika med goa grannar men inte ens det funka.

Tillslut lånade jag vovven Newton av grannarna och tog en rask promenad till Victor. Newton visste vart vi skulle och gick direkt fram till Victor och lade sig ner, låg och tittade sorgset på mej när tårarna bara forsade. Sen gick han fram och nosade hos Victor och sen satte han sig hos mej.

Tänk vad kloka dom är dessa djur, förstår att Newton var Victors stora kärlek. Kommer ihåg när han ringde hem från Göteborg, det första han fråga om var Newton, sen om mej och Helena. Godingen!!!

Nää fy.... nu börjar tårarna igen... Ger upp för idag...//Mamma

Nu har vi varit hemma och nästan inte varit utanför dörren, mycket på grund av att det är lite jobbigt att möta människor och prata om det som hänt.

Samtidigt är det lite bra att få prata med människor som känner oss och vet vem Victor var. Det är tungt att möta dom man har haft kontakt med genom att ens barn har lekt eller spelat fotboll ihop. Man blir så påmind om vad mycket man saknar, och hur annorlunda vårt liv kommer att se ut.

Vet att jag suckat tungt på helgmornar över att behöva sitta ute i ur och skur för att se på fotboll, fast jag älskar att själv spela och att Victor valde den sporten. Det var lite "vår sport", och hur kul som helst att möta alla barn och föräldrar och heja fram killarna.

Men vad ska vi nu göra på helgerna?? Inga fotbolls resor och matcher... fy f....n!!!!

Helena kanske hittar sin grej och vi kan åka med henne på olika aktiviteter.

Men att inte vara ute bland människor gör ju att ens egna immunförsvar är katastrof. Och när vi väl sticker ut näsan så är det kört...

Detta resulterade i att Lars ligger kanon förkyld...

Hoppas nu inte att jag och Helena får samma skit, och att gubben snart är på benen igen.

Nu är vi precis hemkomna efter att ha varit hos Victor och tittat om det lyser i lycktorna, en av våra viktigaste uppgifter, det och Helena!!!!

Saknar dej sååå gubben!!!! //Mamma