Idag var det då dags att bege sej ner till Göteborg och Drottning Silvias Barnsjukhus för att träffa dom ansvariga läkarna som hade hand om Victor.

Det var med tunga hjärtan och ett känslokrig som vi gick in på sjukhuset, inte varit där sen januari 2012.

För att summera allt så kan jag börja med att vi aldrig kommer att få veta vilken bakterie/virus som orsakade blodförgiftningen eller om han skulle ha överlevt om dom gjort annorlunda.

Men att få ett erkännande på att dom skulle ha agerat snabbare och att dom skulle haft bättre koll på hans mage och tarmar räcker ganska långt för oss.

Dom skulle satt in antibiotika redan på natten och dom skulle haft bättre koll på hans allmäntillstånd. Att det INTE är okey att ett barn ligger i så många timmar med en sådan smärta och inga åtgärder görs.

"Ja! Vi har gjort fel" !!!!

Tyvärr kom det också många undanflykter, men det hade vi räknat med.... som tex att det var oerfaren personal på den natten Victor kom in och personalbrist under vår vistelse i Göteborg. Och att det inte är många som kan se att det är en blodförgiftning på gång..... grrrrr!!!!!

Att läkaren som ringde oss i mars 2012 och lovade oss att utreda det som hänt och höra av sej till oss, ja hon hade ju gått i pension och visst glömt lämna det vidare.... " hemskt ledsna för detta, så får det ju inte gå till".

Ja så det är med blandade känslor även efter besöket, men det känns bra att vi gjort det och trots att vi aldrig får vår Victor tillbaka så har dom nu vidtagit vissa åtgärder för att det förhoppningsvis inte ska hända något annat barn.

Och vi har fått höra orden att dom har gjort en hel del fel.

Och TACK alla för erat stöd denna dag och naturligtvis innan!!!

Kram på er alla  !!!!

För ett par månader sedan orkade vi äntligen anmäla det som hände Victor till IVO. Men det gick ju inte så som vi hoppats på.

Dom har som sagt en tidsbegränsning på detta och vi var två veckor försenade med vår anmälan och därför vägrade dom att utreda händelsen.Det enda positiva med en sådan här anmälan är att även sjukhusen får ta del av den och när det såg som mörkast ut vände det.

Så för några veckor sedan ringer det och det är en kvinna från Östra sjukhuset i Göteborg, hon är tydligen onkologansvarig där.

Hon hade fått vår anmälan och gått igenom den och vill nu trots att IVO inte utreder ändå utreda vår händelse...

Jag kan säga så här... tårarna bara rann när hon berättade det.

Det är naturligtvis med blandade känslor, där rädsla och lättnad kämpar ihop. Vi vet att något gått fel men hur kommer vi att reagera och känna om vi får det svart på vitt?

Eller om dom säger att dom inte gjort något fel, att dom vägrar ta på sej ansvaret...

Ja vi får väl börja med att åka ner och träffa dom och se vad dom säger, och åka dit med samlade känslor. Känner att det är lite högrisk på att mina känslor kan ta överhand och att jag blir snäsig och otrevlig...men det beror ju på att sjukhuset inte gjort det dom lovade för 2 år sedan trots otaliga påringningar här ifrån.

Och det får dom i så fall ta!!!

Så om allt går som planerat blir det en resa till Göteborg i början av juni...

Och inte bara en resa dit, utan även en jobbig känsloresa för oss. Nu är vi tvungna att börja om med allt igen, och mycket av allt som hände har vi försökt att lägga lite åt sidan för att kunna orka gå vidare. Men nu ska allt upp till ytan igen, men tillsammans tror jag vi orkar det.

Vi behöver nog ett avslut på allt, både för Victors skull och för vår skull.

Bara att kämpa vidare!!!!

//Mamma

Då är det äntligen gjort...

Det har funnits i mitt huvud sedan Victor dog, men ingen av oss har orkat ta tag i det. Vi har sen dag ett känt och vetat att något har gått fel i hans behandling. Vi har successivt gått igenom med varandra hur det var och vad som gjordes dag efter dag under behandlingen och dom sista dygnen. Och vi vet att något är så fel, och nu orkar vi ta tag i det.

Så för ett par veckor sedan fick jag äntligen kraften och orken att ringa för att se hur man anmäler en felbehandling.

Och gissa hur förvånad jag blev... det är tydligen en två års gräns för att anmäla en sådan här sak.

Men efter många turer med chefer hit och dit bestämde dom sig för att trots att jag var 14 dagar för sent ute för min anmälan att skicka pappren och att jag så fort som möjligt skulle skriva ner händelsen och sen hoppas på att dom öppnar ärendet.

Men fy va arg och förbannad jag blir på sånt här. Om någon skulle begå nåt brott här i vårt avlånga land, tex mord, då jäklar är ärendet öppet i 25 år. Men att anmäla någon/något som eventuellt kan ha orsakat att vår son idag inte är i livet idag då är det tids begränsat.

Hur tror dom att man ska kunna orka gå igenom allt igen innan man har kommit en bit i sin sorg, innan man orkat bearbetat allt och orkat tänkt tillbaka på hur allt gick till och vad som hände.

Man måste ju kunna få alla bitarna på plats så man inte i alla sorg och frustration skriver en felaktig anmälan, man vill ju att allt ska bli rätt.

Men här om dagen kom brevet... Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har öppnat ett ärende och registrerat de handlingar som inkommit.

Så nu är det bara att hålla alla tummar och tår att dom hittar orsaken till varför allt blev som det blev och gick som det gick.

Och att inga fler barn ska behöva dö för att det inte finns ett fungerande system inom svensk sjukvård...

//Mamma

Ja då sitter jag här igen och tittar på klockan och minnena strömmar genom huvudet och hjärtat.

Jag trodde att vissa delar av detta dygn för två år sedan var gömt i mitt undermedvetna... men icke heller.

Allt kommer tillbaka, alla samtal med läkare, sköterskor och familjen, alla apparater, sprutor, ingrepp och speciellt allt jag sa, gjorde och hur jag tog på Victor. Alla kramar, pussar och ord som vi sa...ja vi kunde inte sagt dom tillräckligt många gånger.

Filmen från dessa timmar på IVA och dygnet innan spelas upp åter och åter igen....

Och jag kan verkligen känna i min hand nu hur det kändes att lägga den över Victors hjärta och känna när hans lilla underbara hjärta slog sitt sista slag.

Det är bara några få timmar kvar nu tills det är två år sedan min hand låg där över hans hjärta och han lämnade oss i en så stor sorg och saknad.

Klockan 00.06 den 28/1 2012 tog allt slut, då orkade inte hans 10 åriga kropp mer. Allt blev för mycket för hans sjuka kropp och hur mycket alla än försökte gick inte hans liv att rädda. Hur vi har orkat och lyckats ta oss fram under dessa två år begriper ingen av oss, men vi har iallafall kommit så här långt och vi ska med gemensamma krafter ta oss vidare. Det går inte en minut som vi inte tänker på honom och saknar honom.

Imorgon tillägnar vi allt till vår älskade och saknade son/lillebror, med många ljus vid hans grav och här hemma, hans favorit tårta ska ätas för att hedra hans minne!

Victor! vår underbara son och lillebror, vi älskar och saknar dej så otroligt mycket. Du finns i våra hjärtan och liv för alltid  !!!

//Mamma, pappa, stora syster

Och vår kamp mot barncancer fortsätter med att sälja Skyddsängeln Victor och vår insamling i barncancerföreningen. Hjälp oss att besegra denna sjukdom...

Oj vad länge sedan jag skrev här på bloggen, och mycket har hänt sen sist...

Den 28/4 har det gått 15 månader sedan vår Victor somnade in och saknaden efter honom är såå otroligt stor.

Det kommer den alltid att vara, men man måste lära sig att gå vidare och börja sitt nya liv utan vår guld kille.

Och hur man gör det vet jag inte riktigt... men av någon anledning löser det sig automatiskt. Jag har ju inga andra möjligheter än att följa med strömmen som livet skickar iväg mej på.

Alla händelser gillar jag absolut inte, men vad ska man göra. Bara att ändra riktning och göra nya försök och hitta nya vägar. Vem vet... kan ju bli bättre.

Man har fått sig några rejäla käft smällar genom åren, vissa har man ignorerat medan andra har fått en att vakna upp och börja se olika saker.

Den senaste smällen gjorde ont, men den fick mej att vakna och inse viken person jag höll på att bli... och fick mej att se bakåt och försöka komma på när det började gå åt det hållet.

Hur löser vi människor olika saker?

Det här med småbarnstider, heltidsjobb, relationer, livsfarliga sjukdomar och vardagslivet i övrigt. Visst är det lätt att glömma bort sig själv och ge sin fulla uppmärksamhet till andra.

Men när man inser att man har gett av sig själv och inte fått eller tagit sig andrum och tid till sig själv och man med åren inte sett att man inte är den person man en gång var eller vill vara, ja då är det kanske dags för en käft smäll...

Tyvärr är det lätt att ångra sig i efterhand och sen inse att det är försent med förändringen, dom eller den man trodde skulle se och förstå och alltid finnas kvar ser inte längre den person man en gång var och som man mer än allt vill fortsätta vara.

Men det finns ju alltid orsaker till att man inte ser också, och det gäller naturligtvis mej med. Men varför orkar man inte alltid kämpa, ja i mitt fall är nog sorgen och saknaden efter Victor som gjort att orken inte funnits eller inte orkat ta tag i saker fast nån har påpekat för en...tyvärr!!!

Men allt ont brukar föra något gott med sig säger man...

Och visst är det väll så, jag sover bättre, går inte längre ner i vikt, har ett lugn i kroppen och alla mina vänner säger att det är så skönt att ha fått "våran Jennie tillbaka".

Jag har äntligen slutfört ett super långt projekt som gör mej helt självständig och jag mår riktigt bra.

Visst önskar jag att allt var som det alltid har varit, att personerna jag älskar skulle fortsätta att finnas vid min sida så som det var tänkt från början...men man får ju inte alltid som man vill...

Nu ska jag bara fortsätt att vara JAG och se framåt, kämpa att att samla in pengar till barcancerfonden och bevara Victors minne... och leva för min underbara dotter Helena.

Några svar från sjukhuset har vi fortfarande inte fått, men man orkar kanske snart ta tag i det också...

Victor och Helena!!! Älskar er såå mycket!!!

//Mamma

När jag nu sitter här och tänker på vad vi gjorde denna kväll för ett år sedan känns det som om det var igår...

För ett år sedan satt vi på IVA Karlstad sjukhus och såg hur vår son kämpade med allt han kunde för att vinna över den blodförgiftning som intagit hans lilla kropp.

Vi satt och såg hur hans ena organ efter den andra slutade att fungera, hur alla apparater varnade för olika anledningar och hur personalen kämpade och slet för att hitta olika lösningar och mediciner som kunde hjälpa Victor. Dom var ärliga och berättade allt men gav vi och vårat hopp upp... Aldrig, inte en enda sekund gav vi upp hoppet om att vår son skulle klara sig och att han skulle få leva ett långt och lyckligt liv...

Hoppet höll oss uppe, gjorde att vi orkade sitta alla dessa timmar vid hans sida och hela tiden tala om för honom hur duktig han var som kämpade så tappert, hur mycket vi älskar honom och att få hålla hans hand, pussa och krama honom. Detta gjorde vi tills jag lade min hand över hans hjärta och kände hur hjärtat slog sitt sista slag den 28/1 2012 klockan 00,06.

Om några timmar har det gått ett år sedan världens vackraste, underbaraste och älskade Victor lämnade oss, ett år sedan vi pussade och kramade honom farväl och var tvungna att lämna honom och veta att vi aldrig skulle få se honom igen. Aldrig mer få pussa eller krama honom eller säga hur mycket vi älskar honom... ja det har varit ett tufft år, ett år av en enorm saknad och sorg

Ett år som på många vis har ändrat oss och påverkat oss på olika sätt, och vi kommer aldrig bli dom samma igen. Men vi kommer leva för att hålla vår sons minne vid liv och för vår dotter och vad som än händer i framtiden kan det inte bli värre än det som detta sista år har gett oss.

Hur än allt blir är det nu våran tur att ta tag i våra liv och med alla glada minnen av Victor gå framåt!!!!

Våran kamp mot cancer kommer alltid att vara en livskamp, och än har vi inte fått någon information från sjukhuset om hur allt har gått till. Vi vet att fel har begåtts men frågan kvarstår... Hur detta har gått till????

Vi vill tacka alla underbara vänner och ni personer som vi inte känner men som har hjälpt oss att hedra Victors minne genom fina ord här på bloggen och alla era fina bidrag till Victors minnesfond.

Vi har nått våra mål och kunnat höja ribban för nya mål. Och vår kamp att samla in pengar till Barncancerföreningen fortsätter, vi har inte många hundralappar kvar innan vi kan höja målet för tredje gången.... Så snälla hjälp oss att kämpa. Insamlingen finns här på bloggen.... Tack alla underbara!!!!

Imorgon hedrar vi Victors minne genom att tända så många ljus vi kan, både hos honom och i våra hem. Snälla!!! Hjälp oss hedra våran Victor imorgon!!!

Victor älskling, vi saknar dej så och du kommer ALLTID att finnas i våra hjärtan  !!!!

//Mamma

Önskar att jag kunde tänka ett år tillbaka och få härliga glada minnen... Men tyvärr måste jag gå två år tillbaka för att minnas att alla var glada, friska och livet var som det skulle.

För ett år sedan vid denna tid så satt vi alla i soffan och spelade Uno, vi såg fram emot kvällens nyårsfirande. Victor var lite bättre i armen och vi trodde allt skulle bli bra.

Men så ringde telefonen och det var Victors läkare som vill att vi skulle komma in till sjukhuset för hon ville prata med oss.... Glöm det sa jag, säg det här och nu...

Victor har fått cancern tillbaka men den sitter bara lokalt i armen och pannan...

Att behöva berätta detta för Victor var så jävla tungt, att se hur han gick från en glad kille till att bryta ihop totalt. Han blev både ledsen, förbannad och väldigt rädd.

Den blicken han gav oss kommer jag aldrig att glömma...

'

Men han var en sån stark kille, visst tyngde det ner honom att få ett sånt besked men ändå så tog han tag i dagen och lekte och härjade med kompisarna under kvällen och sköt raketer med pappa vid tolvslaget.

"Nästa år mamma blir bättre" sa han när han trött låg i sängen och vi pussades godnatt... Visst blir det så sa jag...

Men det blev vårt värsta år... Detta år är det tyngsta, jobbigast och ja jag finner inga ord för hur allt har varit och hur vi mått.

Men vi har överlevt på nåt underligt vis och sorgen och saknaden av vår Victor kommer vi alltid att bära med oss. Minnena kommer alltid att finnas och vissa dagar under åren kommer alltid att va mer jobbiga.

En stor bit av oss saknas och den biten kan aldrig läkas ihop igen.

Ja det är en tung dag men vi ska ändå fira nyår med nära och kära, och vid tolvslaget ska vi tända ljuslyktor och skicka upp i natthimlen för att hedra Victor, mamma och alla som inte finns med oss idag!!!

Hoppas fler gör det istället för raketer....

Victor vår älskling, vi saknar och älskar dej såå otroligt mycket!!!!

Ha ett Gott Nytt År alla!!!

//Mamma

Fy vad tungt det är just nu, värre än vanligt....

Att julen närmar sig med stormsteg känns i hela kroppen, allt är ett virrevarv av känslor och minnen.

Ingenting är som det var eller borde vara, det fattas så mycket och alla saker som nu ska fram gör att känslorna och tårarna väller över.

Tankarna över hur förra årets julstök såg ut gör ju inte saken bättre, det borde va roliga minnen men det som finns är tankarna på hur ont Victor hade i sin arm och hur oroliga vi var, och saknaden efter mamma var enorm.

Men jag kan även plocka fram dom förväntansfulla ögonen Victor hade över alla paket och jag minns hans reaktion när han insåg att det låg en dator i ett av paketen och en One Pice i ett annat, den glädjen är något jag aldrig kommer glömma.

Men nu ska alla tomtar fram och många av sakerna har ju Victor och Helena gjort, det är med blandade känslor över dom sakerna kan jag säga.

Sen att komma ihåg vart alla sakerna i hans rum ska stå... Han hade ju sina favoriter och dom sina speciella platser, hoppas vi kan komma ihåg allt.

Igår rullade jag köttbullar för första gången sen Victor dog, det var den sista maträtt han och jag gjorde tillsammans och som vi åt bara ett par timmar innan vi fick åka in i ilfart till sjukhuset den där torsdagskvällen...

Ja att en sån enkel måltid kan göra en så lamslagen, men ändå kändes det hedrande på något vis.

Och idag köpte jag en julklapp till Victor... kunde helt enkelt inte låta bli. Lite dumt kanske men jäklar va bra det kändes, nu får han också en liten sak under granen och "Affe" får en ny kompis vid Victors kort.

Ja jul blir det varken vi vill eller inte, och vi ska göra den så ljus och fin vi bara kan. Allt för Helenas skull och naturligtvis för våran och Victors skull.

Det kommer bli jobbigt och tungt men i slutändan kommer det att bli bra!

//Mamma