Idag är det då 3 månader sedan vår älskade Victor förlorade kampen mot sin sjukdom.

Det har varit en tung och jobbig dag, har tänkt mycket på vad vi gjorde denna dag för 3 månader sedan.

Och jag inser att jag har ingen aning... Vet att ni var många som var här eller som hörde av sig men jag kommer inte ihåg vilka som var här... Skrämmande!!!

Det är många dagar efter denna som också är helt svarta, börjar minnas den 4:e dagen... är riktigt otäckt va sorg kan göra med en.

Idag har vi varit hos Victor och planterat blommor och gjort fint vid stenen, blev väldigt nöjd. Fast inget är gott nog för vår lilla älskling !!!

Saknar och älskar dej Victor!!!! //Mamma

Idag när vi kom till Victor blev det ett känslokrig i kroppen...

Stenen var på plats och den är så otroligt fin!!!

Blev både glad och ledsen över att se den, glad för att den är så fin och att Victors "Affe" är inhuggen och ser precis ut som riktiga Affe,. Affe var Victors favorit gosedjur och har varit med på allt.  Men också ledsen för att se mitt barns namn på stenen... det är fortfarande helt ofattbart...

Idag är det exakt 3 månader sedan Victor blev så sjuk och det gör att det blir ännu mer känslosamt. Kan inte förstå att det redan gått så lång tid...

Ja du min lille son,,, du fattas oss så otroligt mycket, älska och saknar dej så det värker i kroppen.

Älskar dej Victor !!!!

//Mamma

Denna kamp kan vi omöjligt vinna... saknaden, tomheten, avundsjukan och sorgen tror jag vinner med hästlängder...

Men kampen kan bli mindre kämpig med tiden säger dom som vet, men vill jag det?

Just nu känns det som om jag överger eller sviker Victor om jag inte ständigt tänker på honom eller om sorgen är lite lugnare en dag.

Vet att det är dumt och löjligt men det är så jag fungerar.

Dom senaste veckorna har varit super jobbiga. Sorgen borde ha hittat en jämn linje nu men icke heller...

Just nu är den värre än värst,,, och det drabbar oss alla tre på samma gång.

Så nu går tre personer omkring med ständigt tårar i ögonen eller så ligger/sitter någon av oss och kämpar mot tsunamivågar av tårar.

Men sorgen är väl som en berg och dalbana, upp och ner.

För ett par veckor sedan trodde jag att jag skulle kunna börja jobba lite, men hur ska det gå till???

Stackars kollegor om jag skulle dyka upp nu, skulle ju inte funka trots goa och förstående kollegor... ha en på jobbet som ständigt gråter, snorar eller tappar humöret så fort hon ser något som påminner om Victor... Nej du Olsen,,, du får nog hålla dej hemma en stund till....

Hoppas sorgarbetet hittar en jämn linje så man kan hitta en rytm i sömn, mat och allt annat som måste fungera, jag det kommer väll med tiden....//Mamma

En liten text jag har skrivit om Victor..:

Kom ihåg när du föddes..Det var då jag blev den lyckligaste personen och STORAsyster i hela viida världen.♥
Sen,några år senare så fick du ju den där fula cancern för första gången! Vi gick igenom mycket under dom åren..! Och jag hjälpte dig med allt..Det gjorde mig såå lycklig..Och självklart klarade du av cancern!:D
Efter du blev av med cancern så hade vi det såå bra hela familjen!:D♥
Vi åkte till Småland,vi gick på tivoli och självklat så badade vi så mycket som vi orkade när det var sommar:D♥♥
Kommer ihåg din glada min när du fick din första mobil när du fyllde år:) Men du hade den inte länge för som go mamma vi har så kollar hon ju inte i byxfickorna innan hon slänger dom i tvättmaskinen;P Och nu då ungefär för ett år sen fick du din mobil du alltid hade önskat dig..Xperia x8:D Och innan nyårsafton så hade vi roliga dar!:)♥
På nyårsafton så ringde dom från sjukhuset och sa att du hade fått tillbaka den fula cancern......FY FAN vilken känsla.:(:@

Och fredagen den 27:de Januari 2012 åker jag från skolan till sjukhuset..När jag kommer så ser jag dig med miljontals slangar och apppppparater.Du låg på IVA och mådde sååå dåligt.......:/

Kl.00.06 somnar du in efter att ha kämpat för att överleva!:(♥

DU BLEV BARA 10år..Du hade ett fint liv framför dig.. Tårarna bara rinner varje dag..Saknaden är SÅÅÅ stor.Och jag vet att du har det såå bra där uppe...Du är den finaste ängeln♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ Älskar dig hela livet ut♥♥

Denna fina text skrev vår underbara dotter i dag på sin Facebook sida, kan nog inte riktigt förstå hur mycket hon saknar sin lillebror, vi saknar honom så jäkla mycket, som vår son och vän men också för att han inte finns för Helena. Det är som hon säger "han var min livskamrat och vi skulle finnas för varandra den dagen inte ni finns längre, nu kommer jag stå själv".

Undrar om vi varit själviska som inte skaffade fler barn , trots att Victor va sjuk och vi inte trodde att vi skulle orka så skulle vi kanske ha tänkt lite längre. Men vem tror att det ska gå så här för ens barn???

Ingen tror väl att man ska överleva sina barn...

Helena vårt hjärta!! Du skriver så fint och det värmer våra hjärtan att ni älskade varandra så mycket, vet att du är sönder trasad av sorg och vi finns här för dej. Det värmer så när du skriver så fint om era minnen ihop och dina känslor. Älskar dej sååå mycket gumman vår !!!! Tack för att du är du.... //Mamma o Pappa

Haft en sån där dag när det bara "kör" i kroppen, spelar ingen roll vad jag gör så är det en ständig oro i kroppen.

Har försökt att göra saker som kan häva denna oro men har inte lyckats.

Började dagen med tvätt, övergick till att olja altanen, tog en cykeltur och köpte kattfoder men oron fanns kvar.

Då bestämde vi oss för att åka och kolla in den nya affären Lager 157...

Jo men bra där Olsen... åk gärna till en tvär full affär med folk och tro att det ska gå bra...

Det började kanon, men när vi kom till kön (som var väldigt lång) så kom jag på att Victor hade letat på var enda hemsida för att hitta en One Pice till 1-åriga Linn i julklapp men förgäves.

Och vad står vi och håller i... jo en One Pice till Linn.

Ja då var det tvär kört, gråt attacken kom med dunder och brak. Tur att Lars stod bredvid så jag kunde gråta ut det mesta i hans axel, men gissa vad dom bakom tittade. Dom undrade nog vad som flög i mej,.,.

Ja det kan inte hjälps, men borde kanske hålla mej hemma på mina sämre dagar, men det finns ju aldrig några garantier när attackerna kommer. Men premiärer kanske ska undvikas i fortsättningen, räcker med vanliga folksamlingar.

Nu hoppas jag att min bok kan hjälpa mej att koppla av en stund, borde funka bara jag slipper se på den skräckfilm Helena och Lars ser på... Fy f..n va otäck!!! //Mamma

Har alltid haft svårt att tänka mej att prata med kuratorer och sådana som jobbar inom just den delen...

Men nu har jag provat på det.

Vet inte riktigt om det är min grej, hon får mej att tänka på sånt som jag inte tänkt på eller försökt lägga åt sidan. Det är väll det som är syftet med det men jag tycker att det gör vissa saker sämre.

Men en sak som hon sa fick mej att fundera lite över hur sorgen tar sin form, varför vissa dagar kan va bättre och vissa så mycket sämre.

Med tanke på att Victor varit sjuk i så många år innan han dog så har vi ju levt med en ständig oro över att han inte skulle klara sig och sen över att skiten skulle komma tillbaka.

Vi har verkligen levt med en ständig oro och undermedveten beredskap på att cancern ska komma igen, nu har vi  förlorat vår son och beredskapen som vi levt med i så många år är också borta.

Så nu ska vi lära oss att leva utan Victor och även vår beredskap.

Så det är inte konstigt att vissa dagar är värre än andra, allt är ju upp och ner vänt...

Saknaden är så bedövande, den gör att man inte fungerar över huvudtaget, önskar så att allt vore som det brukar, trots konstant oro och beredskap. Det är det värt att leva med... Tro mej...

Vill också passa på att gratulera Victors klasskamrater som gick vidare i Schack 4:an, ni är så duktiga och jag vet att Victor skulle velat va med och heja på er!!!! LYCKA TILL!!!!! //Mamma

Varje dag är den andra lik... Allt är det samma...

Svårt att skriva ner det man känner eftersom alla känslor är samma dag ut och dag in.

Sorgen, saknaden, smärtan och frustrationen är lika varje jäkla dag, och den ska väl inte ändras heller på ett bra tag förstår jag.

Helgen har varit lite smått kaotiskt av känslor, och den blir värre när avundsjukan och orättvisan kliver fram. Har gått ett bra tag och varit arg över mycket som jag normalt annars inte lägger någon större vikt på. Sådana saker och händelser gör att saknaden och smärtan över att Victor inte finns med oss längre blir dubbelt så svår att tampas med. Svårt att tro att den kan bli värre men det kan det tydligen.

Lite positiva saker har dock hänt, Fredrik och Gabriella har varit här och hjälpt oss börja med insättningen av kamin, kom en bra bit på väg. Super tack för hjälpen!!!

Nu väntas besök av goa Jocke, var ett tag sedan så nu blir det uppdaterings fika.... //Mamma

Idag har dagen rullat på med bara ett par små bildspel.

Men nu märker jag vad saknaden gör med mej, visst letar jag efter honom varje dag, undrar vart han kan ha åkt och när han kommer hem. Funderar på varför inte hans kläder ligger i tvättkorgen, vart han lagt tandborsten och är beredd på att ropa ner honom när maten är klar.... ja så kommer det nog va länge...

Men Idag när vi var på ica och handlade så började jag prata med honom..."Victor kan du hämta en burk kattmat?"

Helena bara tittade på mej, "men mamma, nu är du väll snurrig".

Ja jag börjar ärligt fundera om det står rätt till ibland, har inte många gånger under alla år sagt fel namn till mina barn, men som jag sa till Helena... "Han tänker nog på mej nu och vill att vi kommer och hälsar på honom".

Så det gjorde vi, köpte med röda rosor och åkte dit och satte blommorna och tände ljus.

Det är nog inte sista gången jag säger Victor till Helena, och jag tror inte det gör något heller.... //Mamma