Det är inte bara en kamp vi kämpar med.... Det får liksom aldrig va riktigt bra...

Idag är det en så där extra tung dag, en dag där min saknad och sorg över Victor också späs på av sorgen och saknaden över min älskade mamma.

Det är idag 8 månader sedan hon lämnade oss och det gör sorgarbetet tyngre, sen blir jag mer nere när jag hör att min underbara pappa lider så denna dag. Jag vet att man inget kan göra och att han känner lika som jag när vi har våra extra tunga dagar, men man vill så gärna hjälpa, stötta och allt det där...

man är ju så maktlös över andras sorger, och jag försöker förstå hur det är att som vän stå bredvid oss och vår sorg... hjälp!!! det måste va så frustrerande och samtidigt.... nä... jag förstår inte.

Sen når mej en nyhet jag inte vill höra,,, en familj som bor ganska nära mister sitt barn bara några veckor gammal. Åh vad jag lider med denna familj, vet ju hur det känns. Sen är det två olika förhållanden, men det kvittar... Det är ens barn!!!

Måste försöka samla kraft och ork, för en blomma och ett besök måste jag ju bara... vet hur skönt det var med er allas besök när vi satt i den situationen.

Ja det får inte va riktigt bra nån gång inte....//Mamma

Idag när vi kom till Victor hade någon/några varit där och hälsat på.

Det hade kommit dit fina blommor och änglar och hjärta;).

Vill tacka er som är där och hälsar på vår Victor, det värmer så i våra hjärtan.

Men vi skulle vilja be er om en liten sak... Skriv gärna ert/era namn på sakerna/blommorna ni lämnar, är så mysigt att veta vilka som lämnat olika saker.

Och eftersom ni/vi är många som är där och hälsar på och lämnar en sak vi vill att Victor ska ha hos sig blir det tillslut lite för många grejer att ha där samtidigt. Så vi kommer att varva era fina saker, så om ni kommer dit och eran sak inte är där så betyder det att vi har tagit hem den/dom en stund och då är dom i Victors rum, och för att senare sätta dom tillbaka igen.

Tack än en gång för alla fina minnes saker och blommor!!!

Ni gör Victors plats ännu finare, med blommor, saker och mycket omtanke och vänskap!!!

Ni gör oss så glada över att visa att ni är så många som är där och hälsar på honom och att ni bevarar han i era hjärtan.

Kram på er alla!!!

//Mamma, pappa, syster

Idag har det gått 6 månader sedan vår tappra kille somnade in....

Hur vi har överlevt fram hit vet jag inte.

Dagarna ser lika ut, man undrar om man ska orka sig upp, och när man väl är uppe ska man försöka ta sig för något.

Enkla uppgifter som städ, tvätt och mat är fortfarande uppgifter som är tunga att göra. Det ligger så många minnen i dessa göromål, vissa maträtter har jag svårt att göra pga att det var Victors favorit. Samtidigt vill jag göra dom för hanns skull.

Ja det är väll så det är att leva utan någon man älskar så högt, och det blir väll lättare med tiden som dom säger.

Men vill jag att det ska bli lättare?

Är så jäkla rädd för att glömma hur hans röst lät, hur han skrattade och alla roliga och busiga saker han hittade på.

Så jag tar fram dessa saker varje dag, det värmer i hjärtat samtidigt som jag blir så ledsen. Hur hittar man en balans bland alla dessa känslor och minnen?

Satt och pratade med Helena en kväll, och insåg att jag kanske glömmer namnen på hans högt älskade gosedjur. Helena kommer ihåg dom alla men tänk om vi glömmer... Kanske ska jag sätta mej och skriva ner allt så att allt finns om vi skulle glömma... Men är det okey?? Ja det bryr jag mej inte om, så får det nog bli.

Idag blir det naturligtvis en tur till blomaffären för att köpa blommor till Victor, Helena har köpt en lite söt sak som hon vill att Victor ska ha hos sej. Naturligtvis med mysiga minnen till.

Så ett besök till vår Victor blir det idag.

Älskar och saknar dej Victor! Du finns hos oss varje sekund  !

//Mamma, pappa, storsyster

Ja då var vi åter hemma igen efter en vecka på västkusten och Selläterholmen...

Börjar nu inse att åka bort så här är inte ett bra alternativ... Sorgen och alla jobbiga bilder blir kraftigare och det blir många dagar som blir tyngre än när vi är hemma, och även dagarna efter att vi kommit hem.

Att tillbringa en vecka på kusten var en av Victors önskningar, efter ett stopp vid kusten förra året fick han mersmak och längtade till denna sommar och att få åka ner och fiska krabbor.

Ja så blev det ju inte... Men varje krabba vi fiskade där nere var för dej Victor!!!

Det blev en lugn och mysig vecka allt till trots, men jag kämpade många dagar mot tårarna och tankarna.

Åh vad jag ville att han skulle ha fått sprungit runt där och härjat som bara han kunde:).

Ångrar så att vi inte tog vara på dom somrarna som han fick vara frisk och att vi hade tagit oss iväg på alla dessa resor som vi alla ville på, men efter alla år med sjukhusbesök och behandlingar var vi bara så slitna och njöt av att bara vara hemma och mysa och umgås med vänner och familj. Det ångrar vi idag... men samtidigt fick vi mycket tid ihop som familj, många mystimmar på altan, många fotbollsmatcher i trädgården och många mysiga och roliga dagsutflykter tillsammans.

Och det viktigaste av allt... Victor fick vara en frisk kille och röja runt med kompisar så som man ska göra som 10åring.

Ja nu är det skönt att vara hemma och det ska vi va resten av sommaren.

Nu gäller det att ladda alla batterierna inför det jobbiga datumet som snart kommer.... snart har vi levt 6 månader utan vår toppen kille, hur??? ja jag vet inte hur vi överlevt... Saknar och älskar dej så Victor  !!!

//Mamma

Det handlar mycket just nu om att "förlora ett barn", det kommer jätte värdefulla böcker om det som jag varmt kan rekommendera. 

Man läser den ena tragiska historien efter den andra... Just nu vill jag ägna en extra varm tanke till Fredrik och Alex med familj. Har följt bloggen om denna drabbade familj och tårarna bara forsar, vet vad dom genomlider och jag vet ju vad som väntar denna familj...

Samtidigt blir jag så varm i hjärtat över hur dom kämpar varje dag trots att dom vet att det snart är över för deras lille tappre son.

Det går inte att sätta ord på vilka känslor som strömmar genom kroppen... vi visste ju inte att vi skulle förlora vår älskling utan den hemska verkligheten skulle bara slå undan benen på oss den där natten. Denna familj vet att dom ska förlora sin kille... hur förbereder man sig för det?

Ja det är lika hemskt och overkligt båda delarna.... något jag inte önskar min värsta fiende.

Jag kommer fortsätta följa dessa tappra människor via deras blogg och jag önskar så att dom får njuta av deras kille så länge det bara går....

Att se och höra om andra som drabbats av samma tragedi som vi är jobbigt, samtidigt kan man känna igen sig i deras sorg och känslor.

Nu sitter vi och funderar på om vi orkar och vill gå med i en stödgrupp med andra familjer i samma situation som vi... Det är inte lätt att bestämma sig men jag tror samtidigt att både vi och Helena kommer att känna en samhörighet. Tror speciellt att det kan vara bra för Helena att träffa andra syskon och människor i hennes egen ålder som verkligen förstår henne.

Ja det finns lite beslut att fundera över och ta ställning till, men allt har sin tid.

Nu ska vi ladda om lite och försöka göra en lite tur till... hoppas nu att vi får vara på benen allihop denna gång.

Saknar och älskar dej så Victor!!!

//Mamma

Ja då var vår resa till enda...

En resa som vi både såg fram emot och våndades över.

Det var tänkt som en rehab resa, och det blev inte riktigt som vi tänkt...

Började jätte bra, gott sällskap och god mat. Första dagen tillbringades självklart på stranden och det blev många härliga timmar i solen och i havet.

Sen kom dag två.... tanken var att besöka den lokala marknaden, och så blev det men... Vaknade naturligtvis med ryggskott. Men stönig som jag är så skulle jag med på dagens bravader. Inte mitt smartaste drag, tog väll så där en 20 minuter innan jag höll på att svimma, så jag placerades på ett fik med glass, juice och smörgås för att få upp blodsockret. Dom andra tog ett snabbvarv runt för en snabb shopping. Sen var det bara att hoppas på att man tog sig tillbaka till hotellet.

Väl där var det bara att ringa läkaren, inte en billig historia utomlands:(, men en spruta med något som inte funkade i skinkan och sen vila... ÅH!!! vad jag har vilat... i hela 5 dagar. Så medan resten av resesällskapet solade, badade och åt go mat så låg jag på hotellet. Ja några kvällar höll Lars och Helena mej sällskap, men jag ville ju att dom skulle få njuta så mycket som möjligt av semestern.

Känslomässigt var resan en storm, vi blev alla hämmade av att inte Victor var med oss och badade och hade kul, vi märkte att Helena föll tillbaka och tänkte på allt kul dom skulle ha haft.

Och jag förstår henne... låg verkligen där på stranden och såg hur hon och Victor badade och härjade där ute i vattnet, tårarna kom och gick under hela resan. Inte blev det bättre av att man fick många timmar på rummet där tankarna kunde härja fritt.

Ja det blev en jobbig men behövlig resa för oss, tyvärr inte som vi tänkt oss... inte på något plan.

Vi saknade ju två av våra... Mamma och Victor! Men vet att ni var med oss på ert sätt!!!

Resan avslutades med ett rullstols race genom Palma flygplats, har aldrig kommit så fort till en gate förut... dock på ett smärtsamt sätt, men på det enda tänkbara sättet.

Nu fortsätter rehabiliteringen här hemma, både känslomässigt och ryggmässigt. Tack Dennis för hjälpen, ryggen är inte bra men betydligt bättre. Du är en ängel!!!!

//Mamma

Ja då var ännu en storhelg till ända...

Ännu en dag med många minnen och stor saknad... Men vi försökte göra dagen så bra som möjligt.

Dagen firades med Ida, Tobias, Linn, pappa och Newton. Sillunch och nubbe och en massa annat gott. Gillar iden med knytkalas, blir av någon konstig anledning mycket godare, och smidigare...

Sen bar det av till Hembygds gården och lite traditionellt midsommar firande. Efter det blev det Kubbspel och grillat. 

Trots att saknaden och smärtan över att Victor inte var med oss lyckades vi ändå ha en bra och mysig dag.

Men visst satt jag och tänkte tillbaka på dom gångna midsomrarna, hur vi började dagen med att plocka blommor och gjorde kransar, se sina barn glädjas över att få dansa runt stången med alla andra barn.

I år satt jag och var så jäkla avundsjuk på alla andra över att dom har det så himla bra... om dom bara kan förstå hur lyckliga dom är som har allt som det ska va.

Såg en del av Victors kompisar, blir glad över att se dom samtidigt som jag genast börjar leta efter Victor... Han borde ju va där dom är.

Ja idag är en jobbig dag, och så får det va. Har lyckats ta oss igenom ännu en storhelg och överlevt... Tur det finns så underbara vänner och familj som gör att vi tar oss igenom dessa extra jobbiga dagar. Tack för att ni finns!!!

//Mamma

Det blir lite långt emellan bloggandet, men dom flesta dagarna ser ju lika ut och varför tjata om samma varje dag...

Det har varit några tunga dagar, vet inte varför vissa blir så jäkla mycket tyngre men så är det.

I lördags ramlade Lars syster Åsa in med alla ungdomar, sen kom Sofia och Neven. Det blev vår lilla släktträff på Lars sida;) Knytkalas på menyn, så grillat, hemma gjord potatissallad och en massa annat gott for ner i magen med en jäkla fart.

Sen kaffe och en hemma gjord sommartårta... och en massa goa skratt och stölligheter som det innebär när dessa goa människor kommer.

Tack alla för en super trevlig dag, ser fram emot nästa gång och då hoppas vi att Lars syster Karin kan vara med oss;)

Idag fick jag ett efterlängtat besök... vi är båda urdåliga på att höra av oss och ses, men hon är en vän jag alltid vet vart hon är och jag vet att hon alltid finns där för mej... och samma sak från min sida!!!

Tack Christina gumman för att du kom, så roligt att se dej och det var så mysigt att få rå om dej en stund. Får ses allihop snart...

Även vår goa P-O kom förbi en stund... dock utan röst men kul att se honom en stund. Han värmde våra hjärtan med att ha gjort en minnestatuering för Victor... P-O har alltid kallat Victor för sin Superman, nu sitter han på hans ben. Tack hjärtat mitt för att du bevarar hans minne på ett sådant fint sätt, betyder så otroligt mycket för oss!!!!

Nä nu ska jag ta mitt tunga hjärta och krypa ner bredvid Helena en stund och killa henne på ryggen... tråkig uppgift men mysig stund...//Mamma