Ja denna dag har gått i samma fotspår som gårdagen, saknad, saknad och åter saknad...

Försökt skingra tankarna med att städa altanen och plockat lite på utsidan, stopp blev det när vi kom till cyklarna.

Kan nog sälja Victors mountainbike men BMX:en går bara inte.

Det var hans "älskling" som han sparat ihop till och var så stolt när han köpt. Den får allt bli kvar den.

Sen har vi haft lite besök, alltid skönt när vänner dyker upp så vi får vila lite från alla tankar.

Så dagen har gått ganska fort, men kvällarna är alltid värst.

Nu sitter man bara och tankarna tar fart....//Mamma

Kan inte förstå det, borde vara helt omöjligt, men det bara ökar och ökar....

Saknaden... Hur kan den bara öka och bli ännu mer outhärdlig, när jag saknar honom så jäkla mycket redan. Men den ökar för varje dag som går.

Det borde ju rent logiskt finnas ett tak för allt men icke heller.

Saker som börjar funka att göra utan att hela världen rasar har helt plötsligt börjat rasa igen för att saknaden bara rasar inom mej.

Saknaden och sorgen blir värre, och idag har den banne mej nästan gjort mej förlamad. Blir bara sittande och stirrar rakt fram. Har ingen aning om vad jag tittar på och inte vad jag tänker på heller, bara saknad och en massa tårar....

Dom säger att sorgen tar ett år (minst), eftersom man måste gå igenom varje dag under ett år utan den person man mist.

Men om man aldrig känner att man kommer framåt utan att vissa saker bara blir värre för varje dag, då lär detta året bli långt och det räcker nog inte med ett heller.

Hur ska man ta sig igenom dom där "speciella" dagarna när inte dom "vanliga" funkar??? //Mamma

Det har varit en ganska bra dag...

Började med att åka på auktion med grannarna, blev lite fynd och timmarna gick fort.

Sen lite fika tillsammans och en massa prat.

Skönt när man får en liten paus från alla tankar och man kan prata om lite allt möjligt.

Sen en liten pizzakväll med goa pappa, det enda som var jobbigt var att äta vid köksbordet. Har inte kunnat äta vid det sen Victor dog, det är alldeles för jobbigt att inte få duka för fyra. Så alla måltider intas vid tv:n.

Nu har vi precis kommit hem efter att ha tänt ljus hos Victor, mår bra av att ha varit där men man är alltid nedstämd efteråt.

Konstigt att man kan må bra samtidigt som man mår dåligt, men det är saknaden som blir så stor när man åker där ifrån och ilskan över att allt är så fel.

Vill tacka alla igen för alla bidrag till Victors insamling på barncancerfonden, vi har kommit en bra bit mot målet. Men än är det långt kvar, så har ni en slant över så skänk den gärna! Forskningen behöver alla bidrag som går att få.

Länken finns längre ner på denna sida. Tack alla!!!!

//Mamma

Har man rätt att känna avundsjuka på andra familjer?

Rätt eller fel så är det så jag känner...

Avundsjuk på att alla andra kan gå vidare i livet och känna att livet är underbart, vart man än tittar eller läser så står det alltid hur bra allting är.

Vet ju att bara för att vårt liv har stannat så har det ju inte det för andra.

Men det känns!!!

Sen blir jag ledsen av att se allt som Victor nu aldrig kommer att få uppleva, det räcker att se på all reklam på tv så blir man ledsen.

Det blir så starkt pga att att Victor hade en sådan stark framtidstro, trotts all motgång i sitt liv var han en baddare på att se framåt och planera saker långt i förväg.

Nu kommer han aldrig att få träffa sin drömtjej, inte ta körkort, inga barn, inga resor med polarna.... ja allt det där som jag vet han såg fram emot.

Så ja... jag är avundsjuk!!! Avundsjuk på att inte ha det kvar som är det mest självklara här i livet, och att vår son inte får uppleva det som alla andra får göra.

Rätt eller fel.... men så känner jag just nu.... Känner att jag gnäller och klagar... men det är så livet ser ut just nu....blir kanske bättre nån dag, när jag klagat och gnällt klart;)//Mamma

Kommer nog aldrig mer att klaga när jag inte mår bra...

Direkt när jag tänker tanken på att klaga så tänker jag på hur Victor kämpade mot sina smärtor det sista dygnet, och då får allt en annan mening...

Har ju bara feber och förkylning, kommer ju inte i närheten av vad han kämpade emot och upplevde det sista i livet.

Nej! Det är bara att bita ihop och tänka att allt är små potatis i jämförelse...

Men det vore ganska gott om det vände, vill inte ligga här mer, orkar ju knappt ta hand om Helena eller ta mej till Victor.

Och det klarar jag inte av just nu....//Mamma

Nu blev det en inre kamp, en dubbel känsla...

Vi började prata om en familjeresa redan förra året, men tyvärr blev det ingen. Då bestämde vi att vi åker nästa år, då dog mamma och Victor blev sjuk, så då blev planen att åka det året Victor blev frisk. Som en firar resa över att ha besegrat denna jäkla sjukdom igen, en resa vi pratade mycket om dom dagarna Victor var nere över att vara sjuk igen, och han planerade allt i huvudet in i minsta detalj...

Ja det gick ju åt helvete det också!!!

Nu kom frågan upp igen, och den kändes så fel, kan ju inte åka utan vår lilla kille och mormor.

Samtidigt började jag fundera över hur vårt liv har förändrats så dramatiskt dom senaste månaderna, man vet ju aldrig vad som händer här näst.

Tänk om vi fortsätter att skuta allt framför oss, kommer vi iväg nästa år då???

Nej jag vågar inte chansa mer, nu vill jag njuta av mina nära och kära. Så vi bestämde oss för att Helena får bestämma om vi ska åka och i så fall vart. Detta får bli hennes resa!!!

Det tog faktiskt några veckor innan hon bestämde sig, tror det känns lika fel och konstigt för henne också. Hon var lite rädd att hon kanske skulle förstöra resan om hon blev ledsen där nere. Goa ungen vår , vi kommer alla att bli ledsen där nere för att vi saknar Victor så och att vi vill att han ska vara med oss.

Men långt där inne i hjärtat vet jag att vi behöver denna resa, hur fel den ens känns just nu. Vet att både mamma och Victor skulle vilja att vi gjorde den, men vad jag önskar att allt blir som det en gång var...

Men nu har vi trotsat alla tankar och tvivel, idag åkte vi och bokade vår resa.

Så om några månader åker vi, morfar, syrran och Micke på vår försenade familjesemester, tyvärr utan två underbara personer, men jag vet att dom är med oss varje sekund på sina sätt...//Mamma

Ja igår blev det inget bloggande, flunsan slog ut mej totalt.

Men mitt i allt så ringer det en barnläkare från Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg.

Blev ett jobbigt samtal, men hon var även väldigt ärlig i vad som sades och det som hänt.

"Självklart ska alla barn med denna behandling ha laxermedel varje dag pga att medicinen är så förstoppande", och varför fick då inte Victor det?

"Det ska jag ta reda på " sa hon. Sen vet jag att dom aldrig kan utesluta att det inte kunde ha hänt ändå, men det känns ändå viktigt att gå hela vägen med detta.

Att det var så rörigt och att vi fick byta avdelning och rum flera gånger och att behandlingen inte startades när den skulle visste hon inte ens, men skulle samla sina kollegor och gå igenom allt.

Lite frågor om hur Karlstad hade gjort också, skulle prata med dom också.

Jag sa att jag anmäler detta snart, inte för att sätta dit någon utan för att systemet inte är tillräckligt bra inom vården.

Hon höll med... Men ville kolla allt först innan vi gjorde en anmälan. Gör det i så fall för att det inte får hända något annat barn.

Hon var väldigt bra att prata med, frågade om vi ville komma ner till Göteborg och prata med dom där. Det vill vi inte, inte just nu i alla fall. Gör ingen skillnad, Victor får vi ju inte tillbaka ändå. Men kan vi leva med dom svar vi kan få där ifrån?

Fy.... inte vet jag, känns så skrämmande och super tungt...//Mamma

En strålande dag, nästan 20 grader på altanen. Härligt borde man tycka, men det var det inte.

Våren och sommaren var en typisk Victor period, det är då cykeln, skateboarden och inlines ska plockas fram. Landbandy klubbor och hemma gjorde mål ska stå mitt på gatan och även fullt med lekande barn.

Jag ser allt detta, men det fattas ett glatt barn med glimten i ögonen. Victor var våren och sommaren, det var då han mådde som bäst.

Han levde verkligen ut under denna årstid, så mycket att vi med jämna mellan rum fick åka till akuten med brutna händer eller annat tokigt.

Nu skiner solen och man hör alla glada barn, men man ska försöka fatta att han inte är med där ute på gatan och röjer runt.

Lär bli en tuff vår och sommar, men så är det väl under första året/åren. Allt är ju "första gången" utan honom, varje dag....

Helena hostar och snorar vidare, dock mindre feber idag. Hoppas hon är bättre imorgon hjärtat mitt!!!

Men nu börjar min hosta... vore väl för bra att slippa den, men hoppas kan man kanske...//Mamma