Det är idag 8 månader sen vi kramade och pussade vår son för sista gången.

8 månader sen vårt liv blev tomt och full med sorg och saknad...

Det är en tung dag för oss alla och vi skulle göra vad som helst för att få krama och pussa på dej Victor igen...

Det är så mycket som vi vill säga till dej, så många grejer vi vill se dej uppleva men som nu aldrig blir av.

Orättvisan vi känner är så stark och avundsjukan lika så.

Frågan varför just du.... den kommer nog aldrig att försvinna.

Bilderna från ditt sista dygn i livet blir kraftigare dessa dagar, och smärtan över att se dej lida så gör att vi inte får ro i kropp och själ.

Victor! Kärleken och saknaden är så stor, önskar så att du fick vara frisk och kvar här hos oss, så som det ska vara.

          Älskar dej så mycket vår son  !!!

//Mamma, Pappa, Stora syster

Vad som händer i min kropp just nu vet jag inte...

Har aldrig haft ångest och vet inte hur man känner då, men nu börjar jag undra....

Att åka till ställen med mycket folk gör mej illamående, suddig syn och snurrig i huvudet, känns som ett rejält sockerfall. Det håller i sig rätt länge innan det släpper.

Nätterna innan ett arbetspass går det inte att sova, svetten rinner och i huvudet är det total kaos... inga tankar går ihop, allt bara är en stor grötsäck. Lyckas sova i ca 2-3 timmar och då är det ett ännu större kaos i skallen....

Vad fanken händer???

Det måste ju va något slag av ångest attacker som man lyckats få till råga på allt annan skit man tampas med dagligen, det vore ju för bra om det någon gång blev lite ro runt en.... 

Men vad gör man åt detta då tro???

Ja jag får väll undvika stora folksamlingar, eller helt enkelt utmana skiten... borde ju funka, bara det inte blir värre så.

Jobbet måste jag ju få att fungera, så jag får helt enkelt sova dom andra nätterna och hoppas dom blir bättre.

Sen är det en sån där skit period igen, när jag ständigt går och är så där super låg. Tårarna trycker på hela tiden och bildspelet är tillbaka på heltid. Men det kommer nog att vara just så ett bra tag, kroppen har vilat ett tag och är nu åter redo för en kamp.

Sorgen finns ju hela tiden och det går inte en sekund utan att jag tänker på Victor, men vissa dagar är det lite lugnare i kroppen, precis som om kroppen laddar för nästa jobbiga period.

Och nu är det tydligen dags igen för en jobbig period...

Får försöka ta tag i något så jag håller mej sysselsatt ett tag, sen blir det ett långbesök hos vår goding.

Hoppas Helena kommer hem efter skolan så det blir lite fart i huset;)

//Mamma

Ja det är mycket som händer just nu....

I onsdags var det min första arbetsdag sen i december, det var med blandade känslor men i det stora hela gick det bra. Tyckte lite synd om min kollega som fick utstå fru virrpanna i 10 timmar.... men det blir nog bättre med tiden.

Där emot när jag väl kom hem och satt i soffan blev det lite tuffare, många tankar som legat i huvudet hela dagen tyckte det var dags att visa sig. Sen var jag sååå himla trött, ögonen gick nog i kors tror jag. Men det är väll bra att hjärnan får jobba lite för en gång skull...

Sen har jag äntligen tagit mej i kragen och gjort ett besök hos grannarna som även dom miste sitt barn för några veckor sedan.

Det var ett super bra och givande samtal, för första gången kunde jag prata med en familj som vet vad man känner och hur tankarna går.

Vi har dock i olika lägen i livet mist och barnen i väldigt olika åldrar men mycket av våra tankar, känslor och saknad är den samma. Men vi stod och pratade i över två timmar tills vi båda kom på att en dusch och lunch vore en bra grej... Tack NI för en underbar pratstund!!!!

Och så har Lars tagit all kraft och besökt dagvården och lekterapin på sjukhuset....

Det blev många kramar och tårar, och så fick vi en jätte fin minnesbok "Så länge jag minns finns du" som Rädda Barnen har gett ut. Den ska Helena få göra till sin men hon vill att vi gör mycket tillsammans, kommer bli en tung och jobbig grej att göra men även sååå fint!!!

På dagvården mötte Lars dr Gurkan... Victor har kallat honom det sen han blev sjuk första gången (hihi). Han tog genast upp telefonen och ringde läkaren i Göteborg, hon hade inte glömt oss och skulle höra av sig till oss ganska snart....

PANIK!!! vet att vi måste och vi vill också men ändå så skapar detta samtalet en panik i kroppen. Snart är det dags för sanningen.... och vad måste vi göra om ett fel har begåtts???

Ja vi får väll samla kraft och ta tag i det när vi vet... eller det vi i hjärtat redan vet, men som ska bekräftas.

Men vi kommer göra allt som behövs för din skull Victor!!!

Älskar och saknar dej "universum stopp"  !!!!

//Mamma

Vissa saker håller man sten hårt på, andra förändras med åren...

Har aldrig trott på gud och allt det där med bibeln, och kommer nog aldrig att göra det...

Men viss tro förändras med det man går igenom och hur man förändras genom livet.

Vissa saker har man alltid gjort för det har känts rätt i olika situationer, så som när man jobbat inom vården hela sitt liv och fått vara med om när äldre och sjuka människor lämnat livet.

Vad gör man då... jo öppnar ett fönster och tänder ett ljus för personen, att jag öppnar fönstret beror på att själen ska få flyga iväg och bli fri.

Men tror jag på det????

Har egentligen aldrig tänkt på det, utan har gjort det för att det är en fin sak att göra och att man är upplärd så.

Har jag trott på ett liv efter detta eller att vissa människor kan prata med dom döda???

Egentligen inte...

Men nu när man mist sitt älskade barn och fått uppleva när vårdpersonalen tänder ett ljus och öppnar ett fönster för min sons skull så blir ens tro annorlunda.

Tänkte inte på det då, hade liksom inte kraft till det, men nu flera månader efter så tänker jag på hur fint och vördnadsfullt det var. Både för oss och speciellt mot Victor.

Att människor som inte känner oss eller Victor faktiskt kan göra en sån stor skillnad när ens liv rasat så totalt. Att ett ljus och ett fönster kan betyda så mycket och att se personalen gråta helt öppet för vår sons skull. Det är minnen som smärtar så jävla mycket samtidigt ger det mej en sån tröst. En sån TRO är det värdigaste av allt jag upplevt.

Sen har vi att prata med dom som inte längre är med oss...

Har inte riktigt fått grepp om hur jag känt inför det förut, tyckt att det varit lite knäppt men ändå aldrig dömt någon som trott på det.

Hur ser jag på det nu....

Jo naturligtvis är det en viktig del av mej nu, går och pratar med Victor varje dag, säger "godmorgon" och sitter på hans sängkant varje kväll och pussar och nattar han som jag alltid gjort.

Vet inte om det funkar... men jag vill så gärna att det gör det så därför tror jag att han hör mej och är delaktig i det vi gör varje dag.

Gör det skillnad i mitt sorgarbete... har absolut ingen aning... men det känns så rätt och då mår jag bättre den stunden.

Så detta med TRO är ett fenomen som ändrar sig genom åren och livets händelser, det kan ge oss tröst samtidigt som det kan ge oss smärta.

Men blandningen kanske är just det vi människor behöver, det kanske knyter oss samman när man befinner sig i olika lägen i livet.

Det kanske även sorterar bort människor som inte är bra för en just då... Men det viktiga i ordet TRO är att alla har olika och att man måste lära sig att respektera det och inte döma någon för att dom TROR på något man själv inte tror på... För vem vet när livet förändras och vår TRO blir annorlunda....

Oj va djup jag blev idag då.... men det är något jag funderat på en hel del den senaste tiden. Så varför inte kolla med alla er som följer vår blogg vad ni tycker???

Nu ska jag pussa på min son och tända ljusen vid hans kort, som vi alltid gör och nog alltid kommer att göra. Och säga "jag älskar dej smutt" så att han hör mej!!!!

Och naturligtvis pussa på vår underbara dotter!!!!

//Mamma

Ja då har det gått 7 månader sedan Victor förlorade kampen mot denna jävla sjukdom.

Det känns som igår samtidigt som om det var evigheter sen vi fick krama om vår älskade son....

Och nu har ju vardagen börjat igen, skolan är igång och alla har återgått till sina jobb efter semestrarna.

Det gör att ens egen vardag blir tyngre...

Att ta sig ut på promenader gör att tankarna kommer med expressfart, möter så många skolbarn och då börjar jag tänka på alla gånger jag gått här med Victor och Helena... Alla morgonpromenader vi gick tillsammans till skolan, alla samtal och skratt vi hade under tiden, gångerna jag fick hämta hem Victor för att han ramlat och slagit sig eller att nån infektion drabbat honom.

Och det var ganska många gånger dom ringde efter mej för att han gjort sig illa... han var ju en ganska vild kille som utmanade allt, så att hämta honom och sen åka till akuten var ju inte ovanligt...

Han gjorde vårat liv ganska spännande emellan varven.... sprickor och stora sår som skulle sys, limmas eller tejpas var vardagsmat i omgångar;)

Åh vad jag saknar allt det där, inte för att jag önskar att mina barn gör sig illa men nu när han inte finns med oss längre så saknar man verkligen ALLT!!!!

Ja det är så jäkla tomt och saknaden är så total att man blir tokig, undrar hur det blir nu när man ska försöka ta sig tillbaka till verkligheten och jobbet igen, blir kanske lite lugnare i huvudet under arbetstiden men risken för känslokaos när man kommer hem är nog väldigt stor....

Nu är det dags för att plocka ihop lite trädgårds prylar och åka till Victor och plantera lite nya fina blommor, vill passa på att tacka två tjejer för den fina rosen och kortet ni satt hos Victor, blev så glad och det var så kul att ni skrev era namn, tack!!!

Även ett tack till den/dom som gjort den fina stenen och lagt hos Victor, tack!!!

Älskar och saknar dej så Victor  !!!

//Mamma

Har aldrig haft svårt för att möta människor, har kanske aldrig haft nån orsak att känna det som en svår grej förut...

Men nu har jag en stor klump i magen och jag känner en viss olust känsla i kroppen.

Varför.... Ska på möte med chef och kontaktperson från Försäkringskassan imorgon för att se hur vi ska lägga upp mina provjobbar veckor.

Känner inte nån vånda inför jobbet men att knalla in på kontoret och möta alla människor igen känns hur jobbigt som helst.

Alla vet ju vad som hänt oss och jag är lite nervös över hur dom kommer att reagera... eller hur jag ska reagera...

Vet att jag alltid kommer att kännas igen som "hon som miste sin son", vet att folk runt om mej kommer att titta och säkert ha många funderingar. Men är jag redo för allas blickar, sorgsna ögon, kramar och frågor???

Är inte riktigt säker på det nu när jag står inför det.... Men nån gång måste ju bli den första, så jag får väll ta mej i kragen och bryter jag ihop så gör jag. Inget att gör åt....

Men jobbigt är det just nu, och jag är lite rädd att morgondagen kommer att bli ännu värre...

Håll alla tummar ni har att jag står på benen och inte bryter ihop...

Kram på er alla!!! //Mamma

Då har jag bestämt mej... Om en vecka är det dags att börja provjobba.

Ett beslut med många blandade känslor.

Och sen måste vi ta tag i det där telefonsamtalet vi gruvat oss så för.

Läkaren från Göteborg har ännu inte hört av sig angående utredningen av Victors bortgång, och det samtalet fasar vi sååå för.

Rädslan av att ev få reda på vad som hände och om vi förlorat vår son för att misstag har begåtts gör oss lamslagna.

Önskar så att dom kan höra av sig så vi slipper jaga dom för att få svar.

Hoppas så att inget misstag har begåtts utan att allt har en naturlig orsak... det räcker med att mista det käraste man har och försöka leva med det.

Att behöva vet att dom kunde förhindrat allt men inte gjort det... ja hur lever man vidare med det??

Frågan studsar i huvudet... kunde vi haft vår son kvar i livet???

Ja... Vill ha svaren men ändå inte.

Kanske inte den smartaste tiden att börja jobba på egentligen, men faller jag igen så gör jag... har rest mej förr. Allt för att få rättvisa för vår son och lillebror!!!!

Saknar och älskar dej så Smutt  !!!

Önskar så att allt ska va som vanligt... //Mamma

Idag firar vi Victor och Lars namnsdag. Dagens namn är ju Lars...

Vi har alltid haft som regel att namnsdagsbarnet får bestämma dagens mat, Victor valde alltid Tacos... Så i kväll blir det naturligtvis Tacos på menyn.

Grattis mina älsklingar på namnsdagen  !!!

Sen har jag ett ganska stort beslut att fatta....

Fundera på om det är dags för mej att börja jobba igen, gör jag det för att jag är redo eller för att försäkringskassan bråkar eller för ekonomins skull.... Tyvärr är det för ekonomins skull, lite för att jag tror att jag skulle orka med några timmar i veckan. men beslutet grundar tyvärr i det ekonomiska. Tycker det är lite tokigt att man ska förlora så jäkla mycket på att va sjukskriven, speciellt när man annars jobbar obekväm arbetstid, skillnaden är enorm om jag jämför med vad Lars får ut... men man ska väll inte klaga...

Så min stora undran är när det är dags... och försöka ta reda på hur mina möjligheter ser ut. Man har ju rätt att arbetspröva i två veckor tror jag innan det är dags för minst 25%.

Och vilken tid på dagen vill/kan jag jobba... jag som aldrig orkar mej upp ur sängen för ens efter 10, spelar ju ingen roll när jag lägger mej, sover ju lika urkasst ändå.

Ja det finns lite och grunna på, hoppas jag kommit någonstans innan det är dags för nästa läkarbesök...

Nä nu är det dags för lite uppiggande java, sen blir det en promenad till mitt namnsdagsbarn, lite nya blommor är han alltid värd vår älskling, speciellt denna dag!!!

//Mamma